Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Gudamänniskan. 92
blem: hvem är jag och hvad har jag att göra här på jorden?
Skulle icke jag, som är den ende friske midt ibland ett sjukt
slägte, vara kallad att blifva deras läkare?
Svaret på denna aning gifves honom vid dopet? "du är
min Son! jag har gifvit dig åt verlden för att frälsa henne".
Från detta ögonblick känner Jesus sig själf såsom en
uppenbarelse i mänsklig gestalt af det väsen, som af evighet är
föremål för Fadrens kärlek, och såsom den, hvilken är kallad
att lefvandegöra människoslägtet. Likväl åstadkommer denna
uppenbarelse ingen förändring i hans verkliga tillstånd: det
är för honom blott och bart en medvetandets sak. Han blifver
fortfarande underkastad alla den jordiska tillvarons förpligtelser
och svagheter. I öknen sträfvar satan att bringa honom på
villospår genom den stötande känslan af denna motsats mellan
hans yttre tillstånd och hans nyligen vunna medvetande om
sin sonliga värdighet: "Om du är Guds Son, så säg att
dessa stenar varda bröd . . . Om du är Guds Son, kasta dig
ned". Han borde höja sitt jordiska tillstånd i jämhöjd med
sitt väsen. Men skulle han icke härigenom förneka
inkarnationenens handling i just samma ögonblick, som han blifver
medveten därom? Jesu vägran att gå in på denna inrådan
betecknar: jag vet väl, hvad jag rättsligen är; jag förblifver
icke dess mindre hvad jag faktiskt är, till dess det behagar
Gud att själf i verkligheten göra mig till hvad jag med rätta
skall vara. Inkarnationen har sålunda blifvit mera än uågonsin
en fortfarande och fri handling hos människans Son från det
ögonblick, då han lärt känna sig själf.
Från detta ögonblick fann Jesus i medvetandet om sin
personliga storhet en bevekelsegrund att förnedra sig ännu
mera, än hvad han hittills gjort. Detta Johannes’ord (13: 3):
"Emedan Jesus visste, att Fadren hade gifvit bonom allt i
händer, och att han var utgången från Gud och skulle
återgå till Gud, steg han upp frän måltiden, lade af sig
öfverklädnaden och tog ètt linnekläde och band om sig och
började två lärjungarnes fötter . . .", uttrycker den känsla, som
under hela hans verksamhet dikterat hans handlingssätt. Ju
större han vet sig vara, dess mer känner han sig förpligtad
att gifva exempel på den djupaste förnedring, för att sålunda
indraga alla de sina utan något enda undantag i denna kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
