Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesu Kristi verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99 Kristi verk för oss.
denna känsla hos människan. Hos Gud betecknar det den
sedliga oviljan i hela dess renhet, det goda väsendets heliga
motvilja mot det onda utan minsta tillsats af personlig
förolämpning och egoistisk harm. Det är den afsky, som det rena
väsendet erfar vid anblicken af det orena; det är yttringarna af
Guds djupa misshag och de lidanden, hvilka däraf följa för den
människa, som framkallat den. Den gudomliga vreden, så
uppfattad, är oskiljaktig från den stränga åtskilnaden emellan det
goda och det onda. Att neka denna åtskilnad skulle vara att
döma sig själf, att betrakta det onda, icke såsom motsatt det
goda, utan blott såsom en ofullkomlig form däraf.
Många människor skulle nog, jag vet det väl, godkänna
detta begrepp om Guds vrede, om man nöjde sig med att blott
hänföra det till synden själf och icke äfven ville använda det
om syndarens person. Man hör ofta sådana ord som dessa:
Gud hatar synden, men han älskar städse syndaren, denne
förblifver fortfarande föremål för hans välvilja och hans
förbarmande, till och med då hans handlingar hemfalla under Guds
dom. Vi kunna icke utan förbehåll tillegna oss denna åtskilnad.
I de anförda utsagorna är det utan tvifvel personerne själfve,
icke blott deras verk, som sägas vara föremål för Guds vrede.
Visserligen bevisar en af de anförda utsagorna (Rom. 11: 28),
att samma människa kan på en gång vara hatad och älskad
af Gud; hatad för såvidt hon är en syndare, älskad för såvidt
hon äger förmågan att mottaga frälsningen. Men dessa
motsatta känslor kunna blott för någon tid vara samtidiga hos
Gud. De äro nödvändigt öfvergången till ett absolut och
definitivt tillstånd. Människan är vilja; detta är personlighetens
väsentligaste kännetecken; och viljan kan icke i oändlighet
vackla emellan det onda och det goda. Den måste slutligen
afgjordt bestämma sig för det ena eller det andra.
Förhållandet mellan Gud och hvarje människa måste därför äfven till
slut blifva fullkomligt klart. Om den enskilda människan
frigör sig från det ondas makt, skall all fiendskap upphöra. Om
hon fullkomligt öfverlemnar sig åt upprorsanden, så skall
fiendskapen hos Gud allt mer och mer få öfverhand öfver
kärleken. Må man här icke invända, att Gud är oföränderlig;,
ty Gud skulle just då förändra sig, om han vid människans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
