Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesu Kristi verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107 Kristi verk för oss.
1:0. Den, på hvilken Gud skulle uppenbara sin
rättfärdighet, borde själf vara fri från den allmänna syndigheten, på
det att det måtte varda uppenbart, att han icke led för sina
egna fel, utan behandlades på detta sätt för hela det syndiga
slägtets skull. Då Moses skulle upphöja kopparormen på en
stång, för att törkunna, att den plåga, som drabbat Israel,
numera hade förlorat sin makt, befalde Gud honopi icke att
upphänga en verklig orm, utan en efterbildning af en orm.
Hvarför? Emedau i förra fallet den förkunnade
tillintetgörel-sen blott hade drabbat den särskilda vid pålen fastspikade
ormen, under det att i senare fallet kopparormen tydligen var
en symbol af hela slägtet. Af samma skäl måste
mänsklighetens synd fastspikas på korset icke i en syndares person
utan i en helig människas. När synden bestraffas på detta
sätt framträder den alltså icke såsom det särskilda offrets
synd, utan såsom människans i allmänhet. Detta hade redan
Esajas förstått då han sade: "Och vi ansågo honom såsom af
Gud straffad, slagen och plågad. Men han blef sargad för
våra öfverträdelser och slagen för våra missgärningar."
2:o. Det mål, som Gud härmed ville uppnå, nämligen
erkännandet af sitt kränkta majestät, kräfde ovilkorligen, att
den människas personliga vilja, i hvilken den gudomliga
rättvisan uppenbarade sig, med helig kraft medverkade till denna
godtgörelse. Hau skulle icke lida mot sin vilja och meü knot.
Han måste själf godkänna rättfärdigheten i den dom, som han
led, och erkänna den såsom förtjänt, visserligen icke af
honom själf, utan af dem, i hvilkas namn han undergick den.
Blott på detta sätt blef ett dylikt dödsstraff verkligen ett
försoningsoffer, ett erkännande af och ett talande bevis
på Guds missaktade rättvisa. Men en sådan försoning kunde
icke gifvas af någon syndare, som blott hade förmått gifva
hvad han var skyldig. Hvarför detta?
Vi hafva redan sagt det: syndarens samvete är till en
viss grad förlamadt. Det kan icke längre höja sig upp till
den gudomliga rättfärdighet, hvarifrån den dom utgår, som
drabbar synden. För att med uppriktighet kunna underskrifva
den straffdom, för hvilken syndaren är föremål, måste man
hata synden, såsom domaren själf hatar henne. För att för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
