Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra förnämste apostlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paulus.
167
det ännu icke omvända judiska folket, deras missionsfalt.
Jakob själf gick icke längre än de tolf. Om det fans en skilnad
mellan honom och dem, isynnerhet mellan honom och Petrus,
sä var det blott i den punkten, att han utan eftergift höll
på ett lif i öfverensstämmelse med lagen för de judekristna,
hvar de än befunno sig; under det att Petrus, Barnabas och
deras ämbetsbröder synas hafva tillåtit en viss relativ frihet
för troende af judisk härkomst, dä de bodde midt i
hednaför-samlingarna. Det är hvad som framgår af det bekanta stället
i galaterbrefvet rörande striden mellan Petrus och Paulus (kap.
2), isynnerhet af vers. 12: "ty innan någre hade kommit från
Jakob, åt han (Petrus) tillsamman med hedningarne, men då
de kommo drog han sig från dem". Apostlamötet i Jerusalem
(A. G. 15) hade icke uttalat sig om hvad som var att göra
under detta säregna förhållande. Och det var detta, som gaf
anledning till tvisten i Antiokia. Bägge sätten att gå tillväga
i denna bisak voro verkligen förenliga med det där fattade
beslutet. Det enda i Jerusalem uttalade ord, som kunde
tillämpas pä denna fråga: "ty Moses hafver från gamla tider i
alla städer dem, som honom predika i synagogorna, där han
föreläses på alla sabbater", tillhör Jakobs tal och icke
apostla-beslutet. Likaledes gäller det tadel, som Paulus riktar mot
Petrus, dennes bristande följdriktighet, det i ögonenfallande
sakförhållandet, att han genom sitt senare uppförande uppbygde,
hvad han genom sitt föregående nedslagit (lagens
efterlef-nad). Med Jakob själf hade Paulus icke haft någon dylik
strid. Han hade tagit Jakob, sådan han var.
Paulus gaf i själfva verket fullkomlig rättighet åt de
judekristne att fortfara med lagens iakttagande, vare sig under
den strängare form, som Jakob hyllade, eller under den
mildare, som Petrus öfvat i Antiokia. Han såg däri ingenting
fördömligt, blott man icke af detta iakttagande gjorde en
salighetssak. I denna punkt var han alltså i öfverensstämmelse
med de tolf*). Blott de fariseiskt judaiserande föranledde
söndring. Men Paulus kände sig från nu af fullkomligt löst
från lagen genom Kristi död, hvarigenom han upphäft lagen,
*) Gal. 2: 1—10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
