Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra förnämste apostlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paulus.
177
Vid denna universella uppfattning af Kristi person måste
man anknyta den föreställning, som Paulus gör sig om
naturen. Sabatier har påstått, att Paulus icke i likhet med
Jesus haft sinne för naturen. För att tala så, måste man —
synes det mig nästan — aldrig hafva läst den härliga
afdelningen af romarebrefvets 8:de kapitel, där aposteln visar oss,
hurusom bela naturen lider af det förgänglighetens och
förderfvets tillstånd, uti hvilket vårt fall bragt densamma och
tillika med Guds barn, ja med den helige Ande själf suckar
efter förlossning och längtansfull åstundar all tings yttre
förnyelse såsom kronan pä mänsklighetens andliga förnyelse
genom Jesus Kristus. För Paulus är naturen hvad den i våra
dagar blifvit för vetenskapen i följd af de geologiska
upptäckterna: ett lefvande belt, som förändrar sig, ingalunda ett dödt
väsen, som är inneslutet i de matematiska lagarnes fängelse;
den är skådeplatsen för ett beständigt framåtskridande;
följaktligen förspelet till ett ännu härligare verk, som skall
utveckla sig därur, såsom barnet utvecklar sig ur sin moders
sköte*). Här finna vi den djupsinniga grundvalen för en sann
naturfilosofi.
Mänsklighetens historia har af Paulus uppfattats på
samma djupgående sätt. Syndeus allmännelighet bevisas af
dödens allmännelighet. Men gent emot detta förderfvets
allmännelighet träder på ett icke mindre allmänt sätt
rättfärdiggörelsens och lifvets. Tvä personligheter, Adam och Kristus,
sammanfatta i sig hvardera. Liksom vi genom födelsen
ofrivilligt bero af den förste, så kunna vi alla genom den fria
tron ansluta oss till den andre och finna i honom icke blott
en motsvarande ersättning för det onda, som vi lida genom
Adam, utan en öfverflödande nåd, som oändligt öfvergår
syndens ursprungliga och allmänneliga, ehuru öfvergående
verkningar (Rom. 5).
Inom den så uppfattade historien ställer sig det
hemlighetsfulla israelitiska folkets problem, det folks, som utvalts af
Gud och dock slutligen blifvit af honom förkastadt. Hvilken
*) Rom. 8: 22: "Ty vi veta, att hela naturen med oss suckar och
våndas allt intill nu".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
