VI.

När man för första gången öppnar en bikupa, så erfar man något af den spänning, som ligger i att kränka någonting okändt, hvilket måhända medför fruktansvärda öfverraskningar, som att kränka en graf. Om bien har folkfantasien spunnit en fabel om hot och fara. Man har en nervös känsla af dessa biens styng, som förorsaka en alltför egenartad smärta, för att man skulle jämföra dem med någonting liknande: en brännande, torr smärta, skulle man säga, det är, som den stuckna kroppsdelen förbrändes af ökensolen. Man skulle kunna säga, att dessa solens döttrar hade sugit ut ett exploderande gift ur sin faders glödande strålar för att desto kraftigare försvara de sötmans skatter, som de samla under arbetets timmar. Om en bikupa utan varsamhet öppnas af någon, som hvarken är förtrogen med eller respekterar dess bebyggares bruk och sinnelag, så förvandlas den ögonblickligen till en brinnande buske af vrede och hjältemod. Men intet kan fortare förvärfvas än den lilla färdighet, som fordras för att ostraffadt handskas med en bikupa. Därtill behöfs litet rök, som blåses in i rättan tid, mycken kallblodighet och smidighet, och de välbeväpnade arbeterskorna låta sig utplundras utan en tanke på att stinga med sin gadd. De igenkänna icke sin husbonde, såsom det har påståtts, de