frukta icke människan, men genom röklukten och de lugna rörelser, som de se i sin bostad och som icke hota dem, inbilla de sig, att det icke är fråga om ett anfall eller en fruktansvärd fiende, emot hvilken de kanske kunde försvara sig, utan om en naturkraft eller en katastrof, som det är bäst att foga sig efter. I stället för att våga en fruktlös strid vilja de, uppfyllda af ett förutseende, som sviker, därför att det skådar för långt, åtminstone rädda framtiden: de störta sig på honungsförråden och sluka dem för att hafva dem till hands, då de skola grunda ett nytt samhälle, likgiltigt hvar, men oförtöfvadt, såframt deras gamla bostad är förstörd, eller om de skola blifva tvungna att öfvergifva den.

VII.

Då man öppnar en observationskupa<footnote>En observationskupa är en bikupa med glasväggar och svarta förhängen eller luckor. De bästa äro de, som blott innehålla en enda honungskaka, så att man kan betrakta den från två sidor. Sådana bikupor kunna utan vidare besvär eller fara uppställas i en salong eller ett bibliotek, förutsatt att de hafva en utgång till det fria. Bien i min observationskupa, som står i mitt arbetsrum i Paris, insamla tillräckligt med honung i storstadens stenöken för att lefva och lifnära sig.</footnote> för en lekman, känner sig denne först tämligen besviken. Man hade försäkrat honom, att denna glaskista inneslöt en exempellös verksamhetskraft, ett otal