af visa lagar, en svindlande summa af intelligens, mysterier, erfarenheter, beräkningar, vetande, olika slag af näringsflit, en myckenhet af förutseende och fasta, kloka vanor samt en mängd egendomliga konster och dygder. Han ser blott en oredig massa af små röda bär, tämligen snarlika rostade kaffebönor eller russin, som sitta tätt invid rutorna. Dessa stackars bär äro mer döda än lefvande, med osäkra långsamma rörelser, som förefalla osammanhängande och obegripliga. Han igenkänner ej de beundransvärda ljusdroppar, som nyss beständigt svingade sig fram och åter i den af guld och pärlor skimrande, besjälade andedräkten från tusen nyutspruckna blomster. De skälfva i mörkret. De kväfvas till en stel massa. Man skulle kunna likna dem vid sjuka fångar eller afsatta drottningar, som blott lefva ett enda gyllene ögonblick bland trädgårdens doftande blommor för att snart återvända till sitt dystra, trånga tjälls nesliga elände. Det är med bien som med alla sådana verkligheter. Man måste lära sig att iakttaga dem. Om en invånare från en annan planet kom ned till oss och såg, hur känslolöst människorna gingo och kommo på gatorna, hur de packade ihop sig omkring särskilda byggnader eller på vissa platser, hur de utan några påfallande rörelser sitta och vänta i sina bostäder, så skulle han också komma till den slutsatsen, att vi äro tröga och beklagansvärda. Först med tiden upptäcker man den mångsidiga verksamheten i denna tröghet.