BIKUPAN 18 därest man vill fatta andan af bikupans lagar. Individen betyder där ingenting; den har blott en villkorlig existens, är ett likgiltigt moment, ett släktets bevingade verktyg. Hela dess lif är en enda oaflåtlig uppoffring för det tallösa, eviga väsen, af hvilket den är en del. Underbart nog kan man konstatera, att det icke alltid varit så. Man återfinner ännu i dag hos de honungsalstrande steklarna alla de utvecklingsstadier, som våra odlade bin genomlupit. Längst ner på denna skala arbetar det ensamt och i elände, ofta får det ej en gång skåda sin afkomma (som hos Pros-opis, Collites etc.), emellanåt lefver det i en trång familjekrets med sin årliga brud (som hos humlorna). Det bildar slutligen temporära associationer (hos en del högre stående arter) för att gradvis nå fram till våra bikupors nära nog fullkomnade samfundsform, hvarest individen fullständigt går upp i det hela, men där denna helhet i sin tur regelbundet offras för framtidens abstrakta och odödliga samhälle. VIII. Må vi icke ur dessa fakta draga förhastade slutsatser, med afsikt att tillämpa dem på människan. Människan äger förmågan att icke behöfva foga sig efter naturens lagar. Och vissheten om, när det är rätt eller orätt att bruka denna sin förmåga, det är