BIKUPAN 54 den ofta ensam vid lif midt ibland sina trogna undersåtars lik. Ty alla beskydda den utan undantag, befrämja dess flykt från farorna, skydda den med risk af sina egna lif, och spara åt den den hälsosammaste födan och de sista honungsdropparna. Och så länge den är vid lif, vore än olyckorna aldrig så stora, håller sig förtviflans misströstan fjärran från jungfrustaden. Äfven om man tjugu gånger å rad förstör deras honungskakor, tager bort deras afkomma och lefnads-medel, så rubbas dock icke deras fasta tro på framtiden; äfven om de äro halft ihjälhungrade och så decimerade, att de öfverlefvande knappast kunna med sina kroppar dölja drottningen undan för fiendernas blickar, så skola de dock återställa ordningen i staden, sörja för, att nödiga förråd snarast möjligt anskaffas, och genast taga itu med arbetet för att afhjälpa de mest hotande behofven cch bristerna i deras olyckliga läge. Och de skola förrätta detta arbete med ett tålamod, en ifver, en intelligens och en uthållighet, som icke ofta återfinnas på denna utvecklingsgrad i naturen, fastän flertalet af lefvande varelser bruka utveckla mer mod och förtröstan i motgångens stunder, än människan har för vana. För att afvända förtviflan och hålla deras kärlek vid lif, behöfver drottningen inte ens alltid vara tillstädes, blott hon vid sin död eller sin afresa kvar-lämnar den allra bräckligaste förhoppning om en efterträderska, »Vi hafva sett ett folk,» sade den äre-