BIKUPAN 58 slut vill jag ännu en gång återupprepa mig själf: om man nu vill frånkänna bien allt förnuft, hvarje slags känsla, hvad är det då egentligen, som utgör föremålet för vår beundran och förvåning? Om det anses högeligen oförnuftigt att beundra bien, så kunna vi ju få beundra naturen, det skall alltid komma ett ögonblick, då man icke kan taga vår beundran ifrån oss, och då skola vi ej hafva förlorat något på att vi bidande beundrat. XXIII. Hur det an må förhålla sig härmed, så behöfva vi dock ej öfvergifva våra förmodanden, som åtminstone hafva den förtjänstfulla fördelen, att den förenar vissa verkliga, faktiska fenomen i biens lif med erfarenheter, som äro oss gifna i vårt själslif. Det är till exempel obestridligt, att det egentligen är deras släktes oändliga framtid, icke drottningen själf, som bien vörda och dyrka i hennes person. Bien äro på intet sätt blödiga af sig, så att då ett bi hemkommer från fälten så svårt skadadt, att det uppenbarligen icke längre förmår arbeta, så utstötes det utan miskund och förbarmande ur samhället. Och dock kan man ej med fullt fog påstå, att de äro oförmögna till en verklig personlig tillgifvenhet för drottning modern. De igenkänna henne bland alla andra. Till och med då hon blir gammal, ful och skröplig, tillåter aldrig vakten vid flustret någon obe-