BIKUPAN 7 O sig, blir ursinnig, skingras och slipper undan. Som sagdt, denna dag är biens stora jubeldag, och ingenting förmår rubba deras fasta förtröstan. De ha slitit sig lösa från de skatter som de ägde att försvara, och de veta icke längre af några fiender. De äro oskadliga, ty de äro lyckliga, men man vet inte hvarför de äro så lyckliga: de göra sin plikt och lyda sitt inres lag. Men alla lefvande känna, såvidt vi veta, i sådana stunder en blind lycka, som naturen har sparat till de ögonblick, då den vill nå sina mål. Må vi icke förundra oss öfver att de äro duperade. Också vi, som i årtusenden studerat denna gåtfulla natur med vår förträffligare konstruerade hjärna, vi äro lika duperade som de och veta ännu i denna stund icke, om naturen är god, likgiltig eller oerhördt grym. Svärmen kommer att stanna, där drottningen hamnat. Därest hon ensam råkat komma in i bikupan, så draga bien, så snart de märkt detta, i långa svarta rader till hennes tillflyktsort. De flesta rusa hastigt in, medan andra ett ögonblick stanna betänksamt på tröskeln till den nya bostaden och bilda sådana där egendomliga cirklar, hvarmed de i sin glädje pläga fira festliga tilldragelser. De »slå ställning», som bönderna säga. Nu tages den oväntade tillflyktsorten omedelbart i besittning och underkastas den allra noggrannaste undersökning i alla vinklar och vrår; dess läge i bigården, dess form och färg