ii 7 DEN NYA BOSTADEN flugan,» skrifver Langstroth, »icke är skapad till att lefva af blommor, utan af sådant, som hon lätt kan drunkna uti, så sätter hon sig försiktigt på kanten af de kärl, som innehålla flytande födoämnen och suger i sig dem, medan det stackars biet genast störtar sig på hufvudet ner däri och ömkligen omkommer. Deras systers sorgliga öde afhåller ej de andra, ty så snart de i sin tur nalkas lockbetet, sätta de sig som vansinniga på lik och döende för att snart dela deras lott. Ingen kan göra sig en föreställning om omfånget af deras vanvett, som ej sett en sockerbagarbod anfallas af myriader utsvultna bin. Jag har sett tusenden plockas upp ur en sockerlösning, där de drunknat, och andra tusental slå ner på smältande socker, marken var svart af bin och fönstren fördunklade; somliga kröpo, andra flögo, medan en del voro så kanderade, att de knappt kunde komma ur fläcken; icke en af tio var i stånd att föra hem det lifsfarliga bytet, och dock var luften full af legioner nytillkomna, som voro än värre i farten.» Men detta verkar lika litet öfvertygande på mig, som om en öfvermänsklig iakttagare af vårt lif skulle bestämma gränserna för vår intelligens och till ledning härvid taga anblicken af ett slagfält eller en berusad människas ord och åthäfvor. Biens ställning i världen är mycket egendomlig och helt annorlunda vår. De äro danade att lefva i den likgiltiga och omedvetna naturen och vid sidan af en undantags-