BIKUPAN 7 O varelse, som vänder upp och ner på de fastaste naturlagar och rundt omkring framkallar de mest underliga och ofattbara fenomen. Ifall de i skogens ensamhet lefde sitt enformiga lif enligt naturens ordning, så vore ett sådant utbrott af vansinne, som Lang-stroth ofvan skildrat, blott möjligt i det sällsynta fall, att en honungsfylld kupa genom en olycka oförmodadt förstördes. Men inte ens då skulle det finnas dödsbringande tjock sirap och smältande socker, som då stode de stackars bien efter lifvet, utan blott de faror, som i naturen hota alla de djur, som samla förråd. Månne vi skulle bättre bevara sinnesnärvaron, därest en okänd makt vid hvarje steg ställde oss på liknande prof? Det faller sig därför tämligen svårt för oss att döma öfver biens större eller mindre intelligens, då det är vi själfva, som ibland göra dem galna. Ej heller är deras intelligens afsedd för att undvika de snaror, som vi så listigt lägga ut för dem, lika litet som vår är det för att genomskåda ett öfver-mänskligt väsens — för oss okändt, men icke desto mindre möjligt — intentioner med oss. Härom veta vi intet och anse därför, att vi stå högst inom utvecklingens kedja på vår jord — men är då detta så alldeles säkert? Jag vill visst inte, att vi skola tro oss hafva fallit i detta okända väsens snaror, så ofta vi handlat lågt och ömkligt, men hvem kan veta, hur det därmed egentligen förhåller sig? Å andra sidan kan man ej förnuftigtvis frånkänna bien all intelligens