ii 7 DEN NYA BOSTADEN på den grunden, att det ej lyckats för dem att skilja oss från apor, björnar eller andra skogens djur, som plundra dem på honung, och därför behandla oss som sådana. Äfven rundt omkring oss spelar en mångfald af krafter och företeelser in, som vi ännu icke med någon större framgång förmått särskilja. Till slut vill jag fråga — för att afsluta denna lilla apologi för mina bin, hvarvid jag bestämdt gjort mig skyldig till samma fel, som jag nyss förebrådde sir John Lubbock — kan man inte vara intelligent, fastän man begår en massa stora dårskaper? Den frågan står alltid öppen, och är det inte så i intelligensens underbara rike, som är naturens vanskligaste och gåtfullaste tillstånd, att i förnuftets flamma finns alltid lidelsen inmängd, och hvem vågar säga, hvad som är det glödande kolet eller den brinnande gasen i lågan? I detta fall är biens lidelse ädel nog att urskulda förnuftets fördunklande. Hvad som drifver dem till detta vansinne, är icke den djuriska driften att blott till hvarje pris få suga sig fulla med socker. Det kunde de göra när som helst hemma hos sig, ifall de så önska. Om man iakttager och följer deras handlingssätt i ett analogt fall, så skall man få se, att de, så snart de fyllt sin honungsblåsa, återvända till bikupan, afleverera sin fångst och på nytt flyga tillbaka till det rika bytet för att hämta ännu mer. Det är samma drift, som vi förr beundrat i dess öfriga utslag: ifvern att sörja, så godt en hvar förmår, för