BIKUPAN 7 O rasens framtid. När människornas dårskaper ha så osjälfviska och ädla bevekelsegrunder, pläga vi ofta beteckna dem med ett annat namn. VI. Men hela sanningen måste fram. Ställd inför deras underbara flit, samhällskänsla och offervillighet, faller oss alltid en särskild omständighet i ögonen, som kommer oss visserligen att ytterligare öka vår förvåning, men på samma gång atkyla vår obetingade beundran: det är deras gränslösa likgiltighet för deras medsystrars lif eller död. Det finns en egendomlig dubbelhet i biets karaktär. Inom kupan råder enbart kärlekens och hjälpsamhetens anda. Om en blir skadad, uppoffra sig tusenden för att hämnas. Alla äro lika eniga som en själs goda tankar. Utom bikupan känna de icke hvarandra. Man må stympa eller döda — eller rättare: gör det för all del inte, ty det skulle vara en mycket stor och onödig grymhet, eftersom det följande ändå är tillräckligt konstateradt — men antag, att vi stympade eller dödade en tio, tjugu eller trettio bin från samma kupa som vi lockat till en honungskaka, utlagd ett par steg från deras bostad. De öfverlefvande skulle icke ens röra på hufvudet, utan fullkomligt okänsliga för de närliggande kamraternas dödsryckningar och jämmerrop fortsätta att med sin tunga, som liknar ett fantastiskt, kinesiskt