ii 7 DEN NYA BOSTADEN vapen, suga i sig den dyrbara vätskan, som är dem kärare än lifvet. När så honungen är slut, så klättra de lugnt öfver sina systrars lik, sedan de omsorgsfullt sugit upp den honung, som klibbat fast vid de sårade och döda, ty de tåla intet slöseri, utan att bekymra sig det minsta om de skadade, långt mindre hjälpa dem. De hafva alltså i detta fall inte det minsta begrepp om den fara de löpa, ty döden, som de se rundt omkring, bekommer dem ingenting, ej heller ett spår af känslan för sammanhållning och förbarmande. Hvad faran angår, så är det tämligen förklarligt: bien veta icke hvad rädsla vill säga, och de frukta blott en sak i hela världen, och det är rök. Komna utanför sin bostad, äro de fridsamheten och fogligheten i egen person. De undvika allt bråk och ignorera fullständigt allt, som ej direkt angår dem. Man skulle kunna tro, att de veta sig vara i en värld, som visserligen är allas egendom, men som de fridsamma främst en gång skola besitta. Men under denna saktmodiga yta döljer sig ett själfmedvetet sinne. De vika undan, om någon hotar, men de fly aldrig. Å andra sidan inskränka de sig icke inom kupan till en-bar passiv undergifvenhet under farorna. De störta med ett oerhördt raseri löst på hvarje lefvande väsen, det må nu vara en myra, ett lejon eller en människa, som vågar antasta den heliga arken. Skola vi enligt vår psykologiska terminologi kalla detta vrede, blind hätskhet eller hjältemod?