125 DE UNGA DROTTNINGARNA dessa myriader urnor (man har funnit i rika kupor ända upp till sextio- à åttiotusen), och tvenne stora ögon visa sig. De äro svarta, allvarsamma och krönas af antenner, som trefva i tomrummet framför, under det att de rörliga käkarna fullborda öppningen. Ögonblickligen löpa ammorna till, hjälpa det unga biet från dess fängelse, stödja det, borsta det, rengöra det och framräcka på spetsen af tungan den första honungsdroppen. Liksom nedfallen från en annan värld vacklar den nykomna ännu blek och rusig. Hon ser kraftlös ut som en åldring hvilken nyss kämpat med döden. Hon är en resande, ännu betäckt af detfjun-liknande dammet från de vägar som leda till födseln. För öfrigt är hon fullfärdig från hufvud till fot, vet ögonblickligen hvad hon behöfver veta och i likhet med dessa folkets barn, som nästan från födseln känna att de aldrig skola få tid att leka eller skratta, begifver hon sig till de slutna cellerna och börjar slå med vingarna och röra sig i takt för att i sin tur värma sina begrafda systrar, utan att fördröja tiden med lösandet af sitt ödes och sin härstamnings underbara gåta. II. I början förskonas emellertid det unga biet för de tröttsammaste bestyren. Först åtta dagar efter födseln lämnar det kupan för att begifva sig