BIKUPAN 2 126 ut på den första flygturen och fylla med luft tra-kéerna som svälla upp, spänna ut hela kroppen och från detta ögonblick göra biet till ett rymdens väsen. Det återvänder slutligen, väntar ännu en vecka och begifver sig därefter i sällskap med jämngamla på den första fångstfärden (detta under en alldeles särskild uppståndelse, som biodlarna kalla soleil d'arti-fice. Man borde snarare säga soleil d'inquiétude). Man ser verkligen, att de äro rädda, dessa barn af en hop, som tränges i dunklet, man ser, att de frukta för den azurblå afgrunden, för den ljusa rymdens oändliga enslighet, och deras famlande glädje är genomväfd af idel bäfvan. De gå fram och tillbaka på flustret, de tveka, de gifva sig ut och återvända tjugu gånger. De balansera i luften med hufvudet envist vändt mot fädernehemmet, de beskrifva stora cirklar allt högre och högre upp, sänka sig åter plötsligen under tyngden af en hemlig längtan, och deras tretton tusen ögon utforska, återspegla och bevara på samma gång bilden af träden, fontänen, grinden, spaljéen samt taken och fönstren i närheten, ända tills den luftiga väg, längs hvilken de skola ila hemåt, är så orubbligt inpräntad i deras minne, som om två ståltrådar utstakade den i rymden. Här möter oss en ny mystär. Låtom oss söka utforska den såsom de andra, och om den gäckar våra bemödanden, så skall den dock med några plogland,