137 DE UNGA DROTTNINGARNA bien befatta sig föga med den och ägna den inga vördnadsbetygelser, så länge den ej är befruktad. Den närmar sig de kungliga vaggorna, men i stället för att finna undergifna och uppmuntrande tjänare, stöter den på en talrik och fientlig väktarskara som stänger vägen. Uppretad och ledd af en fix idé, vill den tvinga sig fram eller nalkas från annat håll, men finner öfverallt förposter, som vaka öfver de sofvande. Den envisas, den framtränger ånyo, man afvisar den allt mer hårdhändt, misshandlar den till och med, ända tills den får en otydlig förnimmelse af att dessa små obevekliga arbeterskor representera en lag för hvilken dess drift måste vika. Den aflägsnar sig slutligen och'ilar, tärd af ett otillfredsställdt hat, från kaka till kaka, i det den låter kupan genljuda af denna krigssång eller hotfulla klagan, så väl bekant för hvarje biodlare,1 hvilken liknar ljudet af en silfvertrumpet i fjärran, hvilken är så mäktig i all sin rasande svaghet, att man isynnerhet om aftonen hör den tvärs igenom de bägge väggarna af en tillsluten kupa. Detta skrik utöfvar på arbetsbien ett underbart inflytande. Det försänker dem i ett slags vördnadsfull undran och fasa, och då visen utstöter det i närheten af de förbjudna cellerna, sänka de vaktande, som omgifva den, sina hufvuden och invänta orörliga det ögonblick, då det slutar att ljuda. Man tror för