Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De unga drottningarna - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
DE UNGA DROTTNINGARNA
bien befatta sig föga med den och ägna den inga
vördnadsbetygelser, så länge den ej är befruktad.
Den närmar sig de kungliga vaggorna, men i stället
för att finna undergifna och uppmuntrande tjänare,
stöter den på en talrik och fientlig väktarskara som
stänger vägen. Uppretad och ledd af en fix idé, vill
den tvinga sig fram eller nalkas från annat håll, men
finner öfverallt förposter, som vaka öfver de sofvande.
Den envisas, den framtränger ånyo, man afvisar den
allt mer hårdhändt, misshandlar den till och med, ända
tills den får en otydlig förnimmelse af att dessa små
obevekliga arbeterskor representera en lag för hvilken
dess drift måste vika.
Den aflägsnar sig slutligen och’ilar, tärd af ett
otillfredsställdt hat, från kaka till kaka, i det den låter
kupan genljuda af denna krigssång eller hotfulla
klagan, så väl bekant för hvarje biodlare,1 hvilken liknar
ljudet af en silfvertrumpet i fjärran, hvilken är så
mäktig i all sin rasande svaghet, att man isynnerhet
om aftonen hör den tvärs igenom de bägge väggarna
af en tillsluten kupa.
Detta skrik utöfvar på arbetsbien ett underbart
inflytande. Det försänker dem i ett slags
vördnadsfull undran och fasa, och då visen utstöter det i
närheten af de förbjudna cellerna, sänka de vaktande,
som omgifva den, sina hufvuden och invänta orörliga
det ögonblick, då det slutar att ljuda. Man tror för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
