BIKUPAN 2 150 vår, dock röra oss på det allra närmaste! Först och främst är det ju antagligt, att i vår egen kropp, öfver hvilken vi äro så stolta, allt tillgår på samma sätt. De naturens krafter, som verka i vår måge, vårt hjärta och i de icke tänkande delarna af vår hjärna, torde föga afvika från de krafter, som lössläppts i de lägsta djurformerna, i växterna och äfven i mineralen. Hvem vågar slutligen förneka, att ett hemlighetsfullare men därför icke ofarligare ingripande stundom äger rum äfven inom människans medvetna värld? Hvem har rätt i det fall, som sysselsätter oss, naturen eller biet ? Hvad skulle det hända, om detta senare i sin klokhet och läraktighet alltför väl förstode naturens sträfvan, fullföljde den till det yttersta och, efter som den fordrar drönare, mångdubblade deras antal ända ut i det oändliga? Vore det ej fara värdt, att släktet skulle gå under? Måste man tänka, att det finns vissa naturens intentioner, som det är farligt att förstå och fördärf bringande att alltför lifligt följa, och att en af dessa fordringar är, att man ej genomskådar och fullföljer alla sina böjelser? Är detta icke en af de faror, som hota människosläktet? Äfven vi känna inom oss hemliga krafter, som vilja motsatsen, mot hvad vårt förstånd fordrar. Är det månne godt, att detta förstånd, hvilket efter att hafva sett in i sig själf och icke längre vet, hvarpå det skall rikta sina ansträngningar, sällar sig till dessa krafter och gifver dem en ny och oväntad förstärkning?