155 DE UNGA DROTTNINGARNA XV. Hafva vi rätt att af den obefläckade aflel-sens faror sluta till, att naturen icke alltid förstår klokt fördela sina medel, att det som hon vill uppehålla stundom uppehälles genom andra försiktighetsmått, som hon tagit just mot sina föregående försiktighetsmått, och stundom genom främmande omständigheter, som hon icke förutsett? Men har hon något förutseende, vill hon bevara något. Naturen, skall man säga, är ett ord, hvarmed vi beteckna det ofattbara, och det finnes inga afgörande fakta, som tala för att hon har ett mål, en mening. Det är sant! Vi syssla här med de hermetiskt tillslutna urnor, som kunna sägas beteckna vår uppfattning af världen. För att slippa oupphörligt sätta på dem samma inskrift: »Det okända», som skulle verka nedstämmande och bjuda till tystnad, inrista vi allt efter form och storlek dessa ord: Naturen, Lifvet, Döden, Det oändliga, Urvalet, Rasandan och många andra, liksom våra föregångare på dem fäste dessa namn: Gud, Försyn, Öde, Vedergällning etc., men äfven om det på andra sidan förblir mörkt, så hafva vi åtminstone vunnit det, att namnen synas oss mindre hotande, så att vi våga närma oss urnorna, röra vid dem och i hälsosam nyfikenhet luta vårt lyssnande öra mot deras väggar. Men hvilket namn man än må fästa på dem, så är det säkert, att åtminstone en af urnorna, den största,