BIKUPAN 2 2 IV. De flesta varelser hafva en obestämd förnimmelse af att en vansklig slump, ett slags genomskinlig slöja åtskiljer döden från kärleken, och att en af naturens djupaste idéer är, att man dör, när man ger lif åt det nya. Det är förmodligen denna nedärfda fruktan, som ger så mycken vikt åt kärleken. Här förverkligas åtminstone i sin ursprungliga enkelhet denna idé, hvars minne ännu mänger sig med människornas kyssar. Så fort som den äktenskapliga akten är begången, öppnar sig drönarens bakkropp, den faller, dragande med sig massan af inälfvor, vingarna slakna, och förtärd af kärlekens eld, hvirflar den tomma kroppen rundt och försvinner i afgrunden. Samma tanke som förut vid den obefläckade aflelsen uppoffrade kupans framtid för drönarnas ovanliga förökning, uppoffrar här drönaren för kupans framtid. Denna förvånar en alltjämt denna tanke; ju mera man intränger i den desto mer minskas säkerheten, och Darwin till exempel, för att nu nämna den man, som ifrigast och mest metodiskt har studerat den, Darwin är, utan att kanske medgifva detta inför sig själf, vid hvarje steg full af tvekan och blir tvungen att börja på nytt igen, när han möter det oväntade och oförenliga. Betrakta honom, om du har något intresse för det på samma gång nobla och förödmju-