BIKUPAN 2 172 VIII. »/"\ch vi,» frågar en skald, »skola vi då alltjämt \J hämta vår glädje från områden, som ligga öfver sanningen?» Ja, låtom oss vid hvarje ögonblick fröjda oss icke åt det, som är högre än denna sanning — detta är omöjligt, ty vi veta icke i hvilket plan den befinner sig — men åt det, som är högre än de småsanningar, vi skymta. Om någon händelse, något minne, någon illusion, någon lidelse eller hvilken annan anledning som helst kommer ett föremål att synas vackrare i våra ögon än i andras, må denna anledning då vara oss kär. Kanhända är den blott ett misstag; men misstaget hindrar icke, att det ögonblick, då föremålet synes oss mest beundransvärdt, är just det ögonblick, då vi hafva största möjligheten att skymta sanningen. Den skönhet, som vi tillbörda den, riktar vår uppmärksamhet på dess verkliga skönhet och storhet, hvilka ingalunda äro lätta att upptäcka, då de stå i den förbindelse med naturens allmänna och eviga krafter, som delas af hvarje föremål. Den förmåga att beundra, som blifvit oss gifven tack vare den eller den illusionen, skall icke gå förlorad inför en förr eller senare uppdagad sanning. Det är med ord, med känslor, med den värme, som utvecklats af gångna tiders imaginära skönhet, som mänskligheten i dag upptager de sanningar, hvilka kanske aldrig blifvit födda, aldrig kunnat finna en gynnsam miljö,