176 temberhimlen, som vi betrakta, denna härliga trädgård, där man liksom i Corneilles Psyche ser 'des berceaux de verdure soutenus par des termes dorés', hjorden som betar och herden som sofver, byns yttersta hus, oceanen mellan träden, allt höjer eller sänker sig, allt smyckar sig eller sköflas, innan det intränger hos oss i öfverensstämmelse med vårt val. Låtom oss lära att klokt välja vårt sätt att se. Mot slutet af ett lif, under hvilket jag så ifrigt sökt den lilla sanningen: den fysiska orsaken, börjar jag att älska det som föregår den, och isynnerhet det, som går litet utöfver den.» Vi hade kommit upp på en platå — det var på det område, som kallas Caux, inom Normandiet — och landskapet var mjukt som en engelsk park, men en naturlig och obegränsad sådan. Det är en af de få platser på jorden, där naturen visar sig fullkomligt frisk, grönskande utan vank och lyte. Litet längre norrut hotar kölden den, litet längre söderut förtorkar solen den. Vid kanten af en slätt, som sträckte sig ända bort till hafvet, höllo några bönder på att bygga en kvarn. »Se då,» utropade han, »härifrån taget äro de vackra. De uppbygga denna enkla, men så viktiga sak, hvilken framför andra är det lyckliga och nästan oföränderliga tecknet på ett bofast lif—en väderkvarn. Afståndet och kvällsluften göra af deras glädtiga rop ett slags sång utan ord, som svarar mot kronornas