177 BRÖLLOPSFT/VKTEN sång öfver våra hufvuden. Himlen öfver dem är härlig, det ser ut, som om välvilliga andar med brinnande palmkvistar hade sopat ren rymden åt kvarnen till för att så länge som möjligt låta dem se att arbeta. Och palmernas spår hafva stannat i det blå. Betrakta den enkla kyrkan, som dominerar och tyckes öfvervaka det hela, där hon bland lindarna reser sig från den åt oceanen vettande kyrkogårdens gräsmattor. Huru harmoniskt uppföra de icke ett lifvets monument vid sidan af dem, som rests öfver alla de döda, hvilka lefvat som de och ej äro frånvarande. Betrakta det hela, ingen enskildhet är alltför egendomlig, alltför karakteristisk, som det skulle vara i England, Provence eller Holland. Denna stora tafla är tillräckligt allmän för att vara symbolen för ett naturligt och lyckligt lif. Ligger ej något af den mänskliga existensens harmoni i det nyttiga arbetet? Betrakta mannen, som kör hästarna, hela kroppen på den, som räcker fram kärfven på högaffeln, kvinnorna som stå lutade öfver säden och barnen som leka... De hafva icke flyttat en sten, icke tagit ett spadtag för att försköna landskapet, de taga icke ett steg, plantera ej ett träd, ej en blomma i onödan. Hela denna tafla är det ofrivilliga resultatet af människans näringsflit, och likväl hafva de bland oss, som ej ha någon annan tanke än att uppfinna och skapa fridfulla, sköna och djupsinniga skådespel, icke funnit något mera fullkomligt, och de skynda att måla eller 12. — Bikupan.