BIKUPAN 2 182 i ord beskrifva detta, när de vilja framställa skönheten och lyckan. Se där det första skenet, som några kalla sanning.» XI. .TUTen låtom oss nu gå närmare! Hör ni sången, 1Y1 som så väl svarade mot trädens lummiga bladverk? Den utgöres af grofheter och förolämpningar, och då man hör en skrattsalfva utbryta, är det någon man eller kvinna, som säger något oanständigt, eller också skämtar man med den svagaste, med den puckelryggige, som ej kan lyfta sin börda, med den halte, som man stöter omkull, eller fånen, som misshandlas. Jag har observerat dem i många år. Vi äro i Normandie, där jorden är rik och gifvande. Det härskar rundt kring denna kvarn litet mera välmåga, än man i allmänhet är van att tänka sig i sammanhang med sådana här scener. Följaktligen äro de flesta af männen alkoholister liksom många af kvinnorna. Ett annat gift, som jag ej behöfver nämna, härjar äfven rasen. Det är detta tillsammans med alkoholen, som skapar barn af det slaget, ni ser där borta, småväxta, skrofulösa, kobenta, harmynta och med vatten i hjärnan. Alla, män och kvinnor, gamla och unga, hafva de bondens vanliga laster. De äro brutala, skrymtaktiga, rofgiriga, förtalande, misstrogna,