BIKUPAN 2 184 Ännu en gång, utvecklingen är ej nödvändig för att skådespelet skall rycka oss med sig. Gåtan är nog, och denna gåta har en lika mystisk glans hos dessa bönder som hos oss. Man finner den öfverallt, då man följer lifvet ända till dess allsmäktiga princip. Denna princip har sekel efter sekel bytt om namn. Man har haft sådana, som voro afgjorda och trösterika. Man har funnit, att denna säkerhet och dessa tröstegrunder voro illusioner. Men vi må kalla denna princip Gud, Försyn, Natur, Slump, Lif, Öde, mystären förblir densamma, och allt, hvad vi hafva lärt af årtusendens erfarenhet, det är att gifva den ett namn, som är mera omfattande, närmare liggande, tänjbarare, fullare af väntan på det oförutsedda. Det är detta namn den bär i våra dagar, och därför har den aldrig synts så stor som nu. Se där en af de många faserna i det tredje sättet att se, hvilket betecknar den yttersta sanningen.»