BIKUPAN sörpla i sig ur de öppna cellerna den härligt doftande honungen och smutsa med sina exkrementer de vax-kakor, som de besöka. De tåliga arbetsbien tänka på framtiden och reparera i tysthet skadorna. Från klockan tolf till tre, då den blånande nejden darrar i lycklig lättja under juli- eller augustisolens mäktiga blickar, visa drönarna sig på flustret. De hafva en kask af ofantliga svarta pärlor, två höga rörliga panascher, en jacka af ljusgul, skiftande sammet, en fyrflikad stel och genomskinlig mantel. De åstadkomma ett förskräckligt oväsen, de bortknuffa skyltvakterna, vräka undan dem, som fläkta vind in i kupan, slå omkull arbetsbina, då de återkomma, lastade med sitt byte. De hafva i sitt sätt att uppträda något oroligt, öfverdådigt och otåligt, liksom ett slags oundgängliga gudar störta de i tumult till någon, för hopen fördold plan. En och en pröfva de rymden, stolta, oemotståndliga, och bege sig sedan helt lugnt till de närmaste blommorna för att sofva ända tills eftermiddagens svalka väcker dem. Då återvända de med samma befallande ifver till kupan, och alltjämt uppfyllda af sin stora, ofattliga plan, löpa de till källrarna, sticka hufvudet ända till halsen i honungsfaten, fylla sig som tunnor för att återhämta krafterna och begifva sig med slöa steg till de varma vrårna, där de sofva sött och utan drömmar, tills hungern väcker dem.