i87 DRÖNARNAS DÖDANDE II. Men biens tålamod är ej så stort som människornas. En morgon löper en befallning genom kupan, och de fredliga arbetsbien förbyta sig i domare och bödlar. Man vet ej, hvem som gifver den, den frambryter plötsligen ur arbetsbiens lugna och behärskade harm, och en gång uttalad, fyller den alla hjärtan. En del af folket afstår från honungsfångsten för att ägna sig åt rättvisans utöfvande. De feta, sofvande lättingarna, hvilka i massor hänga på de honungsdoftande murarna, störas plötsligen i sin sömn af en trupp rasande amazoner. De vakna, skrymtaktiga och osäkra, de tro icke sina ögon, och liksom en månstråle har svårt att nedtränga i ett kärr, så förmår deras förvåning knappast att bryta sig igenom deras lättja. De inbilla sig, att de äro offer för en synvilla, se sig förbluffade omkring, och den stora grundtanken i deras lif vaknar åter inom deras tunga hufvuden: de taga ett steg mot honungsfaten för att stärka sig. Men tiden för majhonungen, för lindarnas blomstervin, för salvians, timjans och hvit-klöfverns ambrosia är förbi. I stället för fritt tillträde till de fulla förrådsrummen, som under deras munnar öppnade sina härliga och sockerrika vax-behållare, finna de rundt omkring sig en skog af höjda giftiga dolkar. Samhällets utseende är förbytt. Den angenäma honungsdoften har gifvit plats för en doft