BIKUPAN 2 188 af det skarpa gift, hvaraf tusentals droppar glittra på gaddarnas spetsar och förkunna hämnden och hatet. Innan de hunnit klargöra för sig den oerhörda om-vändningen i deras öde, anfalles hvar och en af de förskräckta parasiterna af tre eller fyra af rättvisans utöfvarinnor, hvilka bemöda sig att afskära hans vingar, afklippa det smala skaft, som förenar bakkropp och mellankropp, amputera de rörliga antennerna, bringa benen i olag och att finna en öppning mellan rustningens ringar för att där nedsänka sina svärd. Ofantliga, men vapenlösa — de sakna nämligen gadd — tänka de icke på att försvara sig, utan söka att undkomma eller sätta endast sin tunga massa mot de hugg, som regna öfver dem. Liggande på ryggen, handtera de tafatt med sina kraftiga klor fienderna, som emellertid ej släppa taget, eller också draga de snurrande hela gruppen med sig i en snart stannande hvirfvel. Inom loppet af någon tid äro de så ömkliga att vårt medlidande, hvilket i hjärtats djup gränsar intill rättvisan, i all hast framträder och — fast naturligtvis hopplöst — fordrar mildhet af dessa hårda arbetsbin, som icke känna annat än naturens grymma och djupa lagar. De olyckliges vingar äro lösslitna, deras ben afrifna, deras antenner söndergnagda och deras vackra svarta ögon, hvilka fordom speglade de yppiga blommorna, den blåa himlen och sommarens oskyldiga glädje, hafva nu grumlats af smärta och tala endast om dödens ångest. Somliga falla för sår