BIKUPAN 2 190 Efter lättingarnas dödande i folkrika och välmående samhällen återupptages arbetet med fördubblad ifver, ty nektarn blir alltmera sällsynt. De stora festernas och de stora dramernas tid är förbi. Den underbara kroppen med sina tusen själar, det härliga underverket, som aldrig sof, som närdes af blommor och dagg, de varma julidagarnas stolta kupa somnar småningom bort, och dess andedräkt, som var varm och tung af vällukter, blir långsam och kall. För att fylla de oundgängliga förråden hopas emellertid hösthonungen i reservoarerna, hvarefter de beläggas med sina obrytbara insegel af hvitt vax. Man slutar bygga, färre ägg läggas, de dödas antal ökas, nätterna blifva längre och dagarna kortare. Regnet och de omilda vindarna, morgondimmorna, mörkrets alltför snabba inbrott taga på sin lott hundratals arbetsbin, som aldrig mera återvända, och hela det lilla folket, hvilket är så girigt efter solen, känner vinterns hotande köld sänka sig ned öfver sin boning. Människan har tagit sin del af skörden. Hvarje god kupa har gifvit henne fyrtio eller femtio kilo honung, och de mest storartade ge stundom ända upp till hundra kilo. Hvilka ofantliga sträckor af i vätska förbytta ljusstrålar, hvilka ändlösa fält med blommor, som besökts en och en tusen gånger om dagen, representerar icke detta 1 Nu kastar man en sista blick på de domnande samhällena. Man tager af de rikaste deras öfverflödiga skatter för att gifva åt dem, hvilka