i87 DRÖNARNAS DÖDANDE gjorts fattiga af olyckor, som i denna flitiga värld alltid äro oförtjänta. Man betäcker varmt deras boningar, tillsluter till hälften flyghålen, borttager de onyttiga ramarna och öfverlämnar så bien åt vintersömnen. De samla sig midt i kupan, de hänga sig tätt intill hvarandra på vaxkakorna, i hvilkas gömmen sommarens omdanade substans finnes i godt förvar för de kommande kalla dagarna. Drottningen dväljes i midten, omgifven af sin svit. Arbetsbiens första led klamrar sig fast vid de stängda vaxkällrarna, ett andra led betäcker dem och betäckes i sin tur af ett tredje och så vidare, ända till det sista, som innesluter alla de öfriga. Då bien i den yttersta ringen känna, att kölden blir för svår, intränga de bland massan och ersättas på sin plats af andra. Denna klase är som ett varmt ljusgult klot, hvilket omärkligt rör sig upp eller ned längs honungsväggarna, allteftersom cellerna blifva tomma. Ty i motsats mot, hvad man i allmänhet tror, är biens vinterlif väl tämligen reduceradt, men ingen dvala. Genom ett gemensamt fläktande med vingarna, dessa små öfverlefvande systrar till sommarens solstrålar, hvilka öka eller minska sin rörelse i öfverensstämmelse med väderlekens skiftningar utanför, underhålla de inom sin sfär en jämn vårdagsvärme. Denna hemliga vår utgår från den ljufliga honungen, som blott är en för längesedan omdanad värmestråle, och som nu öfvergår i sin första form. Den cirkulerar inom sfären som ett ädelt blod. De