207 SLÄKTETS UTVECKLING låtit mig vandra mellan dessa mångfärgade land, anordnade och underhållna som på fader Cats tid, den gode holländske poeten, prosaisk och outslitlig såsom få. De bildade rosetter, stjärnor och girlander vid foten af hagtornsbuskar och fruktträd, klippta i form af klot, pyramider och slingor, och buxbomen löpte längs kanten som en vallhund för att hindra blommorna att inkräkta på gångstigarna. Jag fick där veta namnen och de olika vanorna hos dessa rofgiriga och oberoende individer, som vi aldrig fästa någon uppmärksamhet vid, då vi taga dem för vanliga flugor, illvilliga getingar eller dumma skalbaggar. Och likväl bär hvar och en af dem under sitt dubbla par af vingar en särskild lifsplan, verktygen för och idén om ett helt och hållet afvikande och ofta underbart öde. Först ha vi de närmaste släktingarna till våra bin, de klumpiga humlorna, hvilka stundom äro mycket små, men i de flesta fall ofantliga och betäckta såsom de första människorna af en oformlig fäll, hvilken är randad med ringar af koppar eller cinnober. De äro ännu till hälften barbarer, våldföra sig på kalkarna och sönderslita dem, om de äro i vägen, de tränga sig innanför blomkronornas silkesglänsande väfnader liksom björnar från bergens grottor, hvilka anfalla en österländsk prinsessas pärlstickade sidentält. Vid sidan af dem flyger en jättelik varelse, höljd af mörker och brinnande med en dunkel, i blått skiftande eld; det är det trägnagande biet, hvilket