BIKUPAN 2 212 skap, och att han icke kan lefva annat än på de flitiges bekostnad. Emellertid sofver hos dessa, som man med ett alltför kategoriskt namn kallat för ensamma bin, liksom en flamma kväfd af hopad materia, den sociala instinkten. Här och där på oväntade ställen och med blyga och stundom bisarra utbrott lyckas den genomtränga det bål, som kväfver den, men som en dag skall nära dess triumf. Om allt är materia här i världen, så öfverraskar man här materiens mest immateriella rörelse. Det gäller att göra språnget från det egoistiska, inskränkta och ofullständiga lifvet till ett lif i broderskap, som är en smula säkrare och en smula lyckligare, det gäller att ideellt genom förnuftet ena, hvad som i själfva verket är söndradt genom kroppen, att vinna den ensammes uppoffring för de många och förmåga att ersätta det som synes med det som icke synes. Är det förvånande, att bien icke i första taget förverkliga, hvad som vi, fast vi befinna oss på den privilegierande punkt, där instinkten framträder på alla håll i medvetandet, ännu icke hafva kunnat utgrunda? Också är det besynnerligt, nästan rörande att se, huru den nya idén i början trefvar i det mörkret, hvilket omsluter allt, som födes på denna jord. Den framgår ur materien och är ännu helt och hållet materiell. Den består endast af köld, hunger och fruktan omformade till något som ännu ej tagit gestalt. Den smyger sig förvirradt kring de stora