215 SLÄKTETS UTVECKLING XII. De stora, ludna, surrande, fruktansvärda men fredliga humlorna, som vi alla känna, lefva i början ensamma. Redan i de första dagarna af mars bygger den befruktade honan, som öfverlefvat vintern, sitt näste antingen i jorden eller i en buske allt efter den art, hon tillhör. Hon är ensam i världen under den vaknande våren. Hon rödjer, utgräfver och tapetserar den utvalda platsen. Hon uppbygger slutligen tämligen simpla celler af vax, förser dem med honung och frömjöl, lägger ägg och värmer dem, vårdar och föder larverna, och snart är hon omgifven af en dotterskara, som hjälper till vid inre och yttre arbeten och af hvilken några i sin tur börja lägga ägg. Välmågan ökas, cellernas konstruktion förbättras och kolonien växer. Grundläggerskan förblir själen däri och står i spetsen för ett kungadöme, som är ett utkast till det, som bildas af våra vanliga bin. Det är för öfrigt ett ganska groft utkast, välmågan är begränsad, lagarna obestämda och illa åtlydda, kannibalism och barnamord återuppdyka emellanåt, byggnaderna äro oformliga, men hvad som framför allt åtskiljer de båda samhällena, är att det ena är permanent och det andra tillfälligt. Humlornas samhälle utdör nämligen helt och hållet på höstsidan, dess tre eller fyra hundra medlemmar försvinna utan att lämna något spår efter sig, alla deras ansträngningar