19 Aliquoter—Al lemande 20 läggning i efterhand. För det abstrakta linjespelet och den dekorativa klangligheten saknar han intresse. Den musikaliska formen blir aldrig självändamål; den är alltid underkastad en idé. Hans formkänsla räddar honom dock från faran att låta innehållet svämma över och spränga ramen för konstverket. Som dirigent för O. D. (sedan 1910) och Svenska sångarförbundet har A. företagit ett tjugotal utländska turnéer (däribland 1938 till U. S. A.). Som orkesterdirigent har han gasterat utom Sverige även i Wien, London, Barcelona m. fl. utländska städer. -— L it t.: O. D.-minnen tillägnade H. A. (1942), H. A., Skiss till en självbiografi (AT 1943 31/5). Aliquoter, delar som går jämnt upp i en helhet. Alikvottoner = deltoner, se övertoner. Alla balla'ta (it.) i balladstil. Alla breve (it.), taktart med halvnoten som räkneenhet, d. v. s. 2/2 ((| ), 3'2 (trippel-a.-b.), 4/2 (C, stor a. b.). Halvnoten som räkneenhet medför i regel ett något långsammare tempo än fjärdedelsnoten; den ger större rymd och tyngd åt taktslaget än fjärdedelen 1. åttondelen (jfr finalen i Beethovens femte symfoni). Alla marcia [martca] (it.) ”i marschstil”, i marschtempo. Alla pola'cca (it.) ”i polonässtil”, i polonästempo. Allärd-Lindberg, Göta, f. 12/5 1903, operasångerska (mezzosopran). Elev vid konservatoriet i Stockholm 1926—30 fortsatte hon sina studier hos R. *Hulthén. Vid Kungl. Teatern, där hon är anställd sedan 1932, har hon i synnerhet framträtt i de komiska rollfacken (Marcellina i Figaro och Barberaren, Markisinnan i Regementets dotter, häxan i Hans och Greta samt jordemodern i Kronbruden). H Allarga'ndo (it.) ”utbredande”, tilltagande i bredd och tonstyrka, alltså ritardando med crescendo. Alla turca (it.) ”i turkisk stil” (t. ex. ”Rondo alla turca”, finalen i Mozarts A-dur-sonat för piano). Alla zinga'ra (it.) ”i zigenarstil”. Alla zoppa (it.) se Synkop. Allegre'tto (it.) ”litet allegro”; som tempobeteckning: något mindre hastigt än allegro, som satsöverskrift ofta en kortare allegrosats. Alle'gri, G r e g o r i o, 1582—1652, it. tonsättare av *Romskolan, bekant genom sitt Miserere, som traditionellt utfördes i Sixtinska kapellet under påskveckan. Detta verk fick icke kopieras och nådde därför ej utanför Sixtinska kapellets murar, till dess *Burney offentliggjorde det 1771. Alle'gro (it.) ”glatt”, har som tempobeteckning kommit att beteckna det normalt hastiga tempot med 100 —126 räkneenheter i minuten. Som satsbeteckning anger a. ofta en sats i a.-tempo, t. ex. första 1. sista satsen i en sonatcykel. En a.-sats, där första temat har sångbar karaktär, brukar kallas *”sjungande a.” A. assai 1. a. molto mycket hastigt; a. e n e r g i c o hastigt och energiskt; a. r i s o 1 u t o hastigt och bestämt; a. ma non tanto 1. a. ma non troppo hastigt men icke för mycket; a. moderato måttligt hastigt. Alleluia (Hallelu j a) ”Loven Herren”, redan i den förkristna syna-gogalsången en koloraturrik glädjesång, ofta med psalmodi, fr. o. m. påven Damasus (368—84) solistisk mäss-sång mellan epistel och evangelium. Allemande [allmä'd] (fra.), al leman da (it.), ”tysk” (dans) i två-1. fyrtakt. Den efterträdde under 1500-talets senare hälft pavanen ss. promenaddans. Den förädlade a.-n i sviten skiljer sig från den dansade formen genom en skarpt punkterad rytmik: Allemande ur J. S. Bach. Partita d-moll för soloviolin.