17 Alenius—Alfvén 18 Alenius, Margit, se The or el 1. Alexandersson, Karl Helmer, 1886—1927, talangfull tonsättare. Han studerade i Stockholm vid Musik-konservatoriet samt hos J. Lindegren (kontrapunkt) och i Berlin hos P. Erdtel (instrumentation). Han komponerade en symfoni g-moll, stråkkvartett d-moll, konsertuvertyr e-moll samt smärre verk för olika instrumentalbesättningar samt scenmusik. Alfer, Alf, f. 26/10 1909, tenorsångare, utbildad av bl. a. J. *Hislop. Efter att under flera år ha ägnat sig åt populärmusiken har han, sedan han våren 1942 sjöng evangelistens parti i Bachs Mattheuspassion, med framgång framträtt ss. oratoriesångare. Ål fine (it.) ”till slutet”, d. v. s. efter *Da capo den plats före *alter-nativsatsen, som angivits med Fine (slut). Alfio, (bas-)barytonparti i Mascag-nis opera *På Sicilien. Alfred, tenorparti i Joh. Strauss’ d. y:s operett *Läderlappen. Alfre'do, den manliga huvudrollen (tenor) i Verdis opera "Den vilse-förda. Alfvén, Hugo Emil, f. 1/5 1S72, tonsättare och dirigent, studerade violinspelning vid konservatoriet 1887— 91 för C. J. *Lindberg och fortsatte denna utbildning hos Lars *Zetter-quist och för César Thomson i Bryssel. 1890 anställdes han i hovkapellet, där han senare tidvis vikarierade för sin lärare Zetterquist ss. konsertmästare. Samtidigt verkade han ss. en av våra flitigaste konserterande violinister. A:s verksamhet ss. orkestermusiker blev av avgörande betydelse för hans tonsättargärning. I hovkapellet hade han tillfälle att studera instrumentens klangliga och tekniska möjligheter, och han grundläde här den virtuosmässiga behärskning av orkesterapparaten, som är förutsättningen för hans bländande orkesterstil. 1891—1897 lärde han även kontrapunkt för J. *Lindegren, och dessa studier förskaffade honom behärskning av den polyfona stilen och sporrade hans kontrapunktiska fantasi. Hans första verk i de större formerna, violinsonaten i c-moll op. 1, visar också en för en tjugotreåring ovanlig mognad och formell skicklighet. Den första symfonin i f-moll (1897) belönades med statsstipendium. Efter två års utlandsstudier följde den andra symfonin i D-dur, med vilken A. slog igenom. Som Jenny Lindsstipendiat vistades han under de följande åren i Tyskland, Belgien, Frankrike och Tjeckoslovakien. Redan före avresan förelåg två stora verk färdiga: Kantat vid sekelskiftet (Karlfeldt) och Herrans bön (Stagnelius). 1903 följde rap-sodin Midsommarvaka, A:s populäraste verk, kort därefter den symfoniska dikten En skärgårdssägen, den tredje symfonin i E-dur (1906) samt Akademisk festuvertyr (Upsalarapso-di, 1907). Med A:s utnämning till director musices vid Upsala universitet 1910, vilken befattning han uppehöll till 1939, gick hans skapande in i en ny epok. Samtidigt med att hans klassicistiskt romantiska orkesterstil berikades med högromantiska och impressionistiska uttrycksmedel antog hans körstil i kantaterna monumentala och i manskvartetterna enkelt folkliga drag. Bland verken från denna tid märkes den fjärde symfonin i c-moll (1919), balettpantomimen Berga-kungen (1923), Dalarapsodin (1931) och musiken till L. Nordströms Gustaf-Adolfs-festspel (1932) samt kantaterna vid Uppenbarelsekyrkans invigning (1913), vid reformationsfesten (1917), vid riksdagsjubileet (1935) och vid en rad andra festliga tillfällen. På sin 70-årsdag framförde han dessutom första satsen av sin femte symfoni. Hans manskvartetter hör till de bästa i sin stil, hans sånger till piano 1. orkester har vunnit stor uppskattning, och hans folkvisebearbetningar för manskör och blandad kör är mönstergilla. A. kände sig i sin ungdom dragen till målarkonsten, och hans målaröga har i hög grad påverkat hans musikaliska fantasi. Den polyfona stilen är för honom linjekonst men reglerad av en harmonik, som ger ett konkret innehåll åt den melodiska kraftmätningen mellan stämmorna. Hans orkesterbehandling förtydligar den melodiska teckningens al fresco och djupverkningar och blir därför aldrig en färg