27 Amabile—Amerika 28 contratenor altus) ”hög” (stämma), ursprungligen en stämma, som låg högre än den givna stämman (tenor). Först sedan satsen utökades med ytterligare en högre stämma (discantus, d. v. s. sopran) fick termen a. sin nuvarande betydelse: den djupare av de båda kvinno- 1. gosstämmorna med omfånget f—f2. Tidigare sjöngs a.-n av falsetterande män och i engelska körer blandas ännu a.-n ofta ut med höga tenorer. Ama'bile (it.) ”älskvärt”. A'mar, L i c c o, f. 1891, ungersk violinist, studerade från 1911 vid musikhögskolan i Berlin för Marteau, vars kvartett han tillhörde, var från 1915 konsertmästare vid Berliner Phil. Orch., från 1920 i Mannheim och sedan 1923 i Frankfurt a/M, sedan 1922 primarie i A.-Hindemith-kvar-tetten. Ama'ti, märklig violinbyggarfa-milj i Cremona. Dess äldste medlem, A n d r e a s A. (1535—1611) lärde sin konst i Brescia, där Gasparo da Sald och Maggini verkade. Hans söner G i -rolamo (Hieronymus) A. (1556— 1630) och Antonio A. (c:a 1559— 1640) har också efterlämnat utmärkta instrument. Den mest betydande av dem alla var emellertid N i c o 1 a A. (1596—-1684, son till Girolamo), i vars verkstad såväl *Stradivari som Andrea *Guarneri gjorde sina lärospån. -—L i 11.: G. de Piccolellis, Genealogia degli A. e Guarneri (1886). Amatör (fra. amateur), Lieb-haber (ty.), Dilettant (fr. it.), en som utövar en konstart blott för sitt nöje. Om under romantiken och senare dilettant och dilettantisk användes i nedsättande bemärkelse, så är det i motsats till den uppfattning man hade om amatörmusicerande ända fram t. o. m. Beethoven. Till denna tid var snart sagt all kammarmusik avsedd för amatörutövning. Numera börjar man åter förstå, att de goda amatörerna utgör förutsättningen fölen musikkultur, som inte ligger bara på ytan. — Litt.t A. Schering,Künst-ler, Kenner und Liebhaber der Musik im Zeitalter Haydns und Goethes (Peters Jahrbuch 1931), H. J. Moser, Amateur und Professional (Die Musik 1928). Ambe due peda'ie (it.) ”med båda pedalerna” (vid pianospel). A'mbros, August Wilhelm, 1816—4876, österrikisk musiklärd. Ursprungligen jurist övergick A. under inflytande av sin morbror *Kiese-wetter till musikvetenskapen (1869 professor vid universitetet i Prag, 1872 vid konservatoriet i Wien). Utom smärre skrifter (Kulturhistorische, Bilder aus dem Musikleben der Gegen-wart, 1860) utgav han en Geschichte der Musik (1862 ff., 4 band), tyvärr ofullbordad, som ännu är av stort värde genom författarens fantasirikedom och grundliga kännedom om sitt material. — L it t.-. Guido Adler, A. W. A. (1931). Ambrosius, den helige, 333— 397, från 374 biskop i Milano, var så tillvida den kristna kyrkosångens skapare som han till Italien införde den orientaliska antifon- och hymnsången. A. komponerade själv talrika hymner. Däremot har han inte skapat musiken till den s. k. ambrosianska lovsången Te Deum laudamus. Ej heller har han som tidigare antagits infört det musikaliska alfabetet genom beteckning av tonerna med det latinska alfabetets sju första bokstäver. Ambrosius, H e r m a n n, f. 25/7 1897, tysk komponist, studerade för bl. a. Pfitzner, är sedan 1925 anställd vid Leipzigs radio, sedan 1926 även lärare vid konservatoriet, har komponerat symfonier och andra orkesterverk, konserter för olika soloinstrument med orkester, kammarmusik (bl. a. med dragspel, mandolin etc.), flera verk för soli, kör och orkester, motetter för a cappella-kör, sagospel (skoloperor), sonater, sonatiner och etyder för piano samt sånger med orkester och med piano. Amerika. Först sent fick musiken i U. S. A. under intryck av indianernas och de amerikanska negrernas musik en nationell prägel. Visserligen gjorde en rad i och för sig märkliga amerikanska tonsättare ss. L. Mason (1792—1872), K. Paine (1839—1906), St. Emery (1841—91), E. Mac Dowell (1861—1908) och H. Parker (1863—-1919) liksom Anton Dvorak under hans amerikanska år (1892—95) sporadiska försök att upp