29 A mezza voce—Analys 30 taga sådana melodier till konstnärlig bearbetning utan att lyckas åstadkomma annat än en avart av den europeiska nationella romantiken. Bättre lyckades det att skapa en mera folklig amerikansk stil, t. ex. Sankeys religiösa lyrik, som vunnit spridning långt utanför Amerika och satt sin prägel på den frireligiösa sången i Nord- och Västeuropa, liksom St. C. Fosters (1826—64) från konstnärlig synpunkt högre stående vislyrik. En sammansmältning av indianska motiv och europeisk teknik finner man i våra dagar hos A. Spalding, A. Shephard, F. S. Converse, J. Powell, A. Stoessel, C. Burleigh o. a. Denna nationella romantik avlöstes småningom av en hyperromantik i Wagner-Strauss’ anda hos D. G. Mason och Hadley; fransk-ryska inflytanden framträdde hos Blair Fairchild, Ch. M. Loeffler, J. A. Carpenter och Ch. T. Griffes, medan mer el. mindre modernistiska riktningar fått talangfulla företrädare i H. Hanson, L. Grönberg, P. Grainger, C. Salzedo, A. Copland, H. Cowell, Ch. E. Ives, D. Rudyear och E. Varése. Flera av dessa är av europeisk börd, liksom den sedan flera årtionden naturaliserade schweizaren E. Bloch, som liksom Leo Ornstein (f. 1895) företräder en i U. S. A. inplanterad hebreisk modernism. Denna amerikanska konstmusik har givetvis hittills inte blivit folkets egendom i högre grad än de modernistiska riktningarna i Europa har blivit folkliga för den stora massan av européer. Detta har snarare blivit förbehållet en rad komponister av populärmusik ss. ”marschkungen” J. Ph. Sousa, operettkomponisten V. Herbert och en rad talangfulla jazzkomponister (I. Berlin o. a.). Det amerikanska folkets musik har framför allt blivit de andliga negersångerna (negro spirituals) och jazzen, som även i hög grad har utövat inflytande på V. Janssen och den på gränsen till populärmusiken stående G. Gershwin. Konsertlivet i U. S. A:s storstäder är fullt jämförligt med det europeiska. Under 1800-talet besöktes Amerika av de bästa vokal-och instrumentalartisterna. Sedan L. Damrosch 1873 grundade Oratorio Society och 1878 New York Sinfony Society har landet även fått en orkesterkultur av hög konstnärlig standard. Märkliga symfoniorkestrar har sedan dess grundats i Philadelphia, Boston, Cincinnati, San Francisco, Los Angeles m. fl. städer, operateatrar i New York (Metropolitan Opera House) och Chicago. Bland märkligare amerikanska och i Amerika verksamma musiker må nämnas dirigenter som Toscanini, Stokowsky, Ormandy och Fritz Busch, bland violinister A. Spalding, J. Heifetz, F. Kreisler, Y. Menuhin, A. Busch och många andra, bland pianister R. Serkin, A. Rubin-stein, I. Friedman m. fl., bland vokalartister Marian Anderson och Paul Robeson. Av i U. S. A. numera verksamma komponister må utom de redan nämnda anföras A. Schönberg, E. W. Korngold, P. Hindemith o. a. Även den högre musikutbildningen i U. S. A. står på en anmärkningsvärt hög nivå. Till de flesta universitet är knutna musikinstitut. Bland fristående kon-servatorier må nämnas Institute of musical art (gr. 1905), Juilliard school och Curtis Institute (gr. 1924), alla tre i New York, vartill kommer New England conservatory i Boston (gr. 1853) och Musical College i Chicago. — Litt.: L. Stringfield, America and its music (1931), D. G. Mason, Tune in America (1931), C. Reis, American composers of today (1930), J. T. Howard, Studies of contempo-rary American composers (1927—29) P. Rosenfeld, An hour with American music (1929). A mezza voce [våtce] (it.) ”med halv röst”. Amfo'rtas, (bas-)barytonparti i Wagners musikdrama *Parsifal. A'mneris, alt- (1. mezzosopran-) parti Ver dis opera "Aida. A-moll, tonart med a som *grund-ton och a-moll-klangen (a-c-e) som Monika samt utan förtecken vid kla-ven. A-moll-skalan består av tonerna a-h-c-d-e-f(iss) -g (iss) -/a- etc. Amona'sro, barytonparti i Verdis opera *Aida. Analy's (fr. gr. ana'lysis ”upplösning”) av musikaliska verk är ett oundgängligt medel vid undervisningen i komposition. Den kan gälla såväl den tekniska undersökningen av ver-