39 Anslutningsmotiv—Antik musik 40 Ernest Ansermet. musikalisk ledare för ryska baletten och besökte i denna egenskap Paris, London, Spanien samt Nord- och Sydamerika. A. är en ofta och gärna sedd gästdirigent vid Konsertföreningen i Stockholm. Han har även framträtt ss. skriftställare och tonsättare (symfoniska dikter, sånger och pianostycken ). Anslutningsmotiv (ty. Anschluss-motiv) kallas den fallande delen av ett rytmiskt motiv, d. v. s. den del av motivet, som är anslutet till motivtyngdpunkten |~], t- ex. A'nsorge, Conrad, 1862—1930, tysk pianist och komponist, var 1885 •—86 elev till Liszt i Weimar, reste som pianovirtuos i U. S. A., var från 1895 lärare vid Klindworth-Schar-wenka-konservatoriet, sedan 1920 vid tyska konservatoriet i Praha. ”Hans sånger, pianostycken och kammarmusikverk tillhöra de tidigaste exemplen på impressionismen i Tyskland” (H. J. Moser). Antecipation (fr. lat.) se F ö r u t -tagning. Antheil, George, f. 8/7 1901, nordamerikansk kompositör (av polsk börd), var från 1914 elev av Ernest Bloch, har under påverkan av å ena sidan europeisk neoimpressionism och å den andra av amerikansk negermusik komponerat en Ballet méchani-que för 16 flyglar, 8 xylofoner, 2 pukor och annat slagverk, en opera efter J. Joyces roman Ulysses, en pianokonsert, pianosonater m. m. Som pianist har han konserterat i Europa sedan 1923 med modernistiska och futuristiska program. Till hans speciella pianoteknik hör ett raffinerat användande av knytnävar och armbågar. Anthem [ä'npem] (eng.), sannolikt = antifon, den i den engelska liturgin föreskrivna motett- 1. kantat-artade sång som sjunges efter tredje kollekten. A. är alltid komponerad direkt till en bibeltext och kan vara för kör a cappella 1. med instrumental-beledsagning (full a.-s), för en, två 1. flera solostämmor (verse a.-s) 1. för kör med soli (full a.-s with verses). A.-s har komponerats av snart sagt alla engelska kyrkomusiker. Antifo'n(a) (fr. gr. ”motljudan-de”), inom den katolska kyrkan en sentensartad prosarefräng vid början och slutet av en psalm, sjunges av två halvkörer (växelkör). A n t i f o -n i s k är en sång, som sjunges av två växelkörer. Antik musik. I det antika Greklands kultur- och samhällsliv intog musiken en mycket viktig plats, dock icke med estetisk utan med fostrande, etisk syftning (jfr Platons uppfattning om musiken som fostrande medel i Staten). Den hade alltså inte samma ställning som självständig konstart som hos oss utan var snarare att betrakta som en kultens, dramats och därmed också diktens och dansens tj ä-nande syster. Redan i den grek, sagovärlden spelar musiken en stor roll, t. ex. i berättelserna om Orfeus och Marsyas. Under Homeros’ epok förekommer till ackompanjemang av ki-thara bröllops-, döds- och arbetssånger liksom rhapsodernas episka dikter, som föredrogs till harpoackompanje-mang. Under 700-talet före Kr. infördes från mindre Asien blåsinstrumen-tet aulos (en föregångare till skalmejan och alltså även till oboe och klarinett) och med detta instrument uppstod de melodier (nomoi), varmed de olika gudarna hyllades. Vid denna tid uppträder också den förste till