41 A piacere—A punto d’arco 42 namnet kände tonsättaren, kitharoden Terpandos (ca 675 före Kr.). Nu uppstod vid sidan om den tidigare allenarådande vokalmusiken även en självständig instrumentalmusik (aule-tik), som t. o. m. kunde få program-musikartad utformning. Det första kända verket av detta slag är den tonmålning skildrande Apollos strid med draken, varmed auleten Sakadas från Argos vann sin berömda seger vid spelen i Delphi 586 före Kr. Vid sidan om denna auletik förekom även solosång med aulosackompanjemang (aulodi), t. ex. i elegierna. Vid denna tid odlades också dansvisor sjungna i kör (naturligtvis enstämmig). De var från början kultiska danser (hy-porchemata) från Kreta, som först infördes till Sparta under namnen thaletas 1. tyrtaios. Omkring år 600 blomstrade den folkliga sångarskolan i Lesbos (med Sappho, Alkaios, senare Anakreon av Teos m. fl.), som tydligen hade sina rötter i den till lyra (därav termen lyrik) odlade visan hos joniern Archilochos (ca 650). I Delphi, Athen, Sparta m. fl. platser beledsagades de gymnastiska övningarna med musik och avslutades med segersånger (t. ex. hos Pindaros från Thebe, 522—448). Körsången i den äldre grekiska tragedin (vid Dionysosfesterna) och komedin beledsagades hos Aischy-los (525—456) och Sophokles (496'— 406) med dans och torde väl närmast ha haft talkörskaraktär. Musikaliskt konstfullare var den oratorieartade dithyramben för kör med inskjutna virtuosmässiga solopartier. Denna konstart odlades av Frynis från My-tilene (ca 450), hans lärjunge Timo-theos från Milet (449—359) och Phi-Joxenos (435—380). Påverkad av denna form är de solistiska partierna hos Euripides (484—406). Beskrivningarna av den starka verkan av dessa monodiska sånger gav mer än 2 000 år senare upphovet till det musikdrama, som fick namnet opera. — Därmed är den grekiska musikens nyskapande epok till ända och för-fallsperioden med dess instrumentala virtuositet, kromatik och enharmonik tar vid. — Ang. antikens musikteori se Grekland. Genom Plautps lärje romgrim kän na den attiska komedin. Romerska diktare skrev nya texter i denna stil och till dessa sattes musiken av grekiska musiker. Musikanterna i Rom var mest frigivna slavar och slavinnor från Mindre Asien som utbildades till instrumentalister och danserskor. Dessa ”mimer” bildade visserligen en lågt stående klass, men deras kulturhistoriska betydelse blev trots detta av mycket stor betydelse. Från dem stammar bl. a. konstarter även com-media delFartekonsten i Italien. Då kristendomen trängde fram och vann sin avgörande seger med kejsar Konstantins edikt (325 e. Kr.), blev det strid på liv och död mellan mimerna (som företrädare för hedendomen och livsglädjen) och kyrkan. Om mimerna kom att få en viss betydelse för den folkliga profana musiken i Sydeuropa, fick den antika musikens teori (se Grekland) och etoslära ett oerhört inflytande på den västerländska andliga musiken (jfr B o è t h i u s, G u i -do, Gregoriansk sång, Kyr-k o t o n e r). — L it t: J. W. Schott-länder, Die Kithara (diss. 1933); H. Huckzermeyer, Aulos und Kithara (1932); H. Edelstein, Die Musik-anschauung Augustins (diss. 1929); Curt Sachs, Die Musik des Altertums (1924) och Die Musik der Antike (i Bäckens Handbuch, 1928); H. Abert, Die Lehre vom Ethos in der grie-chischen Musik (1899) och Die Antike (i G. Adlers Handbuch der Musik-geschichte, 2 uppl. 1930). A piacere [-tèe'-] (it.) ”efter behag”, med fritt föredrag. Apollo(n), hos grekerna och romarna ljusets och solens men också diktkonstens och musikens gud, till vars ära man vart fjärde år utförde festspel med musik. Appassiona'ta, s o n a t a a., namn på Beethovens pianosonat f-moll op. 57, komponerad 1804, tryckt 1807. Appoggiato [-åddja'tå] (it.), detsamma som col portamento di v o c e, med buret föredrag. Appoggiatu'ra [-åddja-] (it.) förslag. A prima vista (it.) ”vid första påseende”, spel 1. sång från bladet. A punto d’arco (it.) (spela) vid stråkspetsen (!),