45 Aria—Arlberg 46 musik (däribland den populära d-moll-trion) samt smärre verk för olika besättningar. Han har även framträtt med pedagogiska verk av betydelse (harmoni- och formlära). A'ria (it.), Air (fra.), Aire (eng.), ursprungligen dansartad melodi med homofont ackompanjemang. Medan den franska och engelska a.-n har bibehållit den instrumentala formen (air de dance, air de ballet), antog den italienska under 1600-talet i operan vokal karaktär. Tidigast endast ett lyriskt avbrott i det dramatiskt-episka recitativet utvecklade sig a.-n i 1600-talets venetianska opera till en sluten form, da capo-a.-n med instrumentala ritorneller mellan de vokala huvuddelarna. alltså med schemat ritorn. — A-r-B-r-A-r. Den vokala solostämman beledsagades alltid med generalbas och stundom även med instrumentala obligatstämmor. Genom belcantot och sångarvirtuositeten fick den vokala solostämman en starkt koloraturmässig utformning som har blivit karakteristisk för den italienska operaarian allt intill denna dag. Under 1600-talet utbredde sig a.-n på recitativets och körernas bekostnad i så hög grad, att operan hotade förlora sin dramatiska karaktär och bli en slags konsertopera. Glucks operareform syftade till att inskränka a.-ns herravälde i operan liksom senare även Wagners helakts-musik. Helt har icke detta lyckats. I det Wagnerska musikdramat förekommer a.-ns slutna form visserligen endast tillfälligtvis, och i den komiska operan och sångspelet har den delvis fått vika för cavatinan, ariettan, kupletten och visan, men i den italienska operan har den bibehållit sin ställning som operans viktigaste form ända fram till Verdi. 1 1600- och 1700-talens kyrkokon-sert (kantat) har a.-n ungefär samma funktion som i operan, d. v. s. den ger recitativet dess symmetriska avrund-ning. — A.-n kan även förekomma ss. fristående komposition och sväller då ofta ut till en dramatisk sångscen i flera satser, sammanbundna med re-citativ (t. ex. Beethovens konsertaria Ah! perfido!). Ario'so (it.), sångbar episod i ett recitativ; även liten aria (jfr C a v a -tina). Ariosti, A11 i 1 i o, 1666—1740, italiensk operakomponist, verksam i Tos-cana, Tyskland, Paris och London. I sin stil var han påverkad av både *Lullv och A. *Scarlatti. Han har även skrivit oratorier och annan kyrkomusik, kammarmusik och en skola för viola d’amore. A. var J. H. Romans lärare i London. Aristo’teles, 384—322 f. Kr., den store grekiske filosofen, har i sina skrifter endast tillfälligtvis yttrat sig om musik. Dessa yttranden (sammanställda av K. von Jan i Musici script. graeci, 1895) är emellertid av den allra största betydelse för utforskandet av den grekiska antikens musik. — L i 11.: C. Stumpf, Die pseudo-aristotelischen Probleme über die Musik (1897), G. Tischer, Die Aristote-lischen Musikprobleme (diss. 1903), Th. Twining, Aristotle’s Treatise on Poetry.. . with two Dissertations on Poetical and Musical Imitation (eng. 1789, ty. 1798). — A. är även pseudonym för författaren av en skrift om 11- och 12-hundratalens mensural-musik. Aristo'xenos av Tarent, f. omkr. 354 f. Kr., grekisk musikteoretiker. De båda skrifter av A., som har bevarats, Harmonikens element och Rytmikens element (ofullständig), har haft stor betydelse för vår kännedom om den grekiska antikens musik. Hans teorier på melodilärans område har t. o. m. betydelse för vår tids musikuppfattning. — Litt.: C. F. Abdy Williams, The Aristoxenian theory of musical rhythm (Cambridge 1911). Arlberg, Fritz, 1830—1896, sångare och tonsättare. Efter en glänsande bana vid Kungl. Teatern, där han 1858 debuterade som Figaro i Figaros bröllop och 1860—65 var regissör, ägnade han från 1874 sin konst åt gästspel i de skandinaviska länderna samt pedagogik, komposition och skriftställar-verksamhet. Hans Försök till en naturlig och förnuftig grundläggning af tonbildning släran (1891) är mycket omstridd men torde numera kunna räknas som ett av sångpedagogikens klassiska arbeten. Bland A:s elever märkes främst C. F. Lundqvist, A. öd-