67 Bach—Bache 68 för violin och violoncell m. m.). Med den musikälskande hertigen Leopold av Anhalt företog han vidsträckta resor, som förskaffade honom stort anseende i hela Tyskland. Till hans beundrare hörde bl. a. den gamle orgelmästaren Reinken i Hamburg. Efter en dylik resa till Karlsbad fann han vid återkomsten sin maka död och begraven. Äret därpå ingick han nytt äktenskap med Anna Magdalena Wül-cken, dotter till en hovtrumpetare i Weissenfels. — Att B. i ryktbarhet stod tillbaka för flera av sina samtida landsmän, visar motiveringen för hans utnämning till Thomaskantor som efterträdare till Kuhnau i Leipzig 1723: ”— — -—■ eftersom ingen bättre finns att få”. Med denna befattning, som han innehade till sin död, kom han senare att förena posterna som universitetsmusikdirektör och ledare för det Telemannska musikkollegiet. Bland verken från denna tid märkes Johannespassionen (1723), Mattheus-passionen (1729), h-moll-mässan, en rad missæ breves, 5 fullständiga kantatårgångar, det stora didaktiska verket Kunst der Fuge, andra bandet av Das wohltemperierte Klavier etc. Med B. når den polyfona konsten sin andra stora toppunkt. (Den första inträffade med den tredje nederländska skolan, Lasso och Palestrina under 1500-talet.) Hans behärskning av de kontrapunktiska uttrycksmedlen var enastående och han står i detta avseende hart när utan jämförelse. Men han lyckades också föra den monodiska konsten upp på en konstnärlig höjd, där han endast kan jämföras med den neapolitanska skolans största mästare samt med Schütz, Händel och Lotti. Hos B. samlas hela gotikens, renässansens och barockens tonkonst till en enhet. Även hans monodiska verk (ariorna i kantaterna etc.) är kontrapunktiskt tänkta. De har alltid en kontrapunktiskt koncipierad basstämma och oftast även en instrumental obligatstämma av kontrapunktisk prägel. Ss. ingen före honom lyckas han förena stämflätningen med en harmonisk planläggning. De polyfona konsterna blir för honom aldrig självändamål. De är för honom det naturliga medlet att göra sina musikaliska intentioner föreståeliga för åhöraren. Det föreligger en egenartad skillnad mellan B:s liv och verk. Han var som personlighet den trägne arbetaren, den sparsamme och försiktige borgaren, den trogne maken och gode fadern, from och blygsam inför sin gud och sin konst, men också självmedveten och stolt över sin kunnighet och yrkesskicklighet. B., den väldige förkunna-ren, ”den femte evangelisten” (Na-than Söderblom), framlevde sitt liv i den enkle kantorns skepnad med små vardagliga bekymmer, medan han till varje söndag under en följd av år skrev en kantat, där bibelordet tolkades med en kraft och djärvhet som hos ingen före 1. efter honom. Under nära ett århundrade efter B :s död låg hans verk ospelade, vördade av kännare (till vilka hörde Mo-zart, Beethoven och ett fåtal andra) men betraktade blott ss. väldiga musikaliska monument från en förgången tid. Hans söner, Wilhelm F T i e d e m a n n, P h i 1 i p p Emanuel, Johann Christian (se dessa) slöt sig till sin egen tids musikaliska ideal. Den stora B.-renässansen började egentligen med Men-delssohns uppförande av Mattheuspas-sionen 1829. Från denna dag har man ”återupptäckt” honom. Genom J. Joachim har hans violin- och kammarmusikverk införlivats med den gängse litteraturen. Hans kantater, mässor och passioner utgör den evangeliska kyrkomusikens grundstomme och spelas och sjunges över hela kristenheten. Litteraturen om B. är oerhört rik. Utom specialuppsatser i den årligen utkommande B.-Jahrbuch och all världens musikvetenskapliga tidskrifter må här endast nämnas biografierna av Ph. Spitta (ty.), Terry (eng.) samt de mera speciella monografierna av A. Schweitzer (fra.) och Pirro (L’esté-tique de B. och Bach). På svenska: Karl Englund. Bachstudiet 1—4 (1928, 1929, 1932, 1936), C.-A. Moberg, Den femte evangelisten (i Kyrkomusikens historia)', 1932, S. E. Svensson, Till studiet av B:s harmoniska polyfoni, STM 1932. Bache [-kk-], Paulus, f. 1882, dansk violoncell i st, tidigare solocellist