65 Bach 66 led i Berlin i fattigdom. — L i 11.-. M. Falck, W. F. B., diss., Leipzig 1913. Bach, Carl P h i 1 i p p E m a n u e 1, 1714—1788, Joh. Sebastian B:s andre överlevande son, skickades till Frankfurt a/O för att studera juridik men grundade i stället en sångförening vid universitetet. 1738 flyttade han till Berlin, där han 1740 blev Fredrik den stores hovcembalist. 1767 efterträdde han *Telemann ss. kyrkomusikdirektör i Hamburg, i vilken ställning han stannade till sin död. B. var sin tids störste cembalist och blev skaparen av den klassiska klaversonaten. Han förenade i sin stil den *galanta och den ^känslosamma stilen och fick mycket stor betydelse för den nya *instru-mentalstilens utveckling. Icke mindre betydande är han ss. liedkomponist, i vilken egenskap han anslöt sig till den riktning, som företräddes av Ber-linskolan. Genom sitt grundläggande arbete Die wahre Art Klavier zu spie-len (1753—62) kom han att utöva stort inflytande på generationer av pianister. Hans produktion är mycket stor och upptar bl. a. för klaver 220 solostycken, 52 konserter, talrika sonater m. m. Vidare har han skrivit 22 passioner, 2 oratorier, ett flertal kantater, 5 lied samlingar, kammarmusik och symfonier. — Litt.: C. H. Bittner, C. Ph. E. und W. Fr. B. und deren Brüder, 2 bd, 1868). Bach, Johann S e b a s t i a n, f. 21 /3 1685 i Eisenach, d. 28/7 1750 i Leipzig. Tidigt föräldralös upptogs B. 1695 av sin broder Joh. Christoph i Ohrdruf. Genom denne, som var en betydande organist, erhöll B. en noggrann om än något pedantisk undervisning. På egen hand studerade han de stora orgelmästarnas verk och skaffade sig på det vid den tiden vanliga sättet — genom att skriva av tidigare mästares arbeten — redan då en kontrapunktisk skicklighet av stora mått. 1700 blev han korgosse i Lüneburg, varifrån han ofta besökte Hamburg för att höra den gamle orgelmästaren Reinken och Celle, där han hade tillfälle idka studier vid det hertigliga hovkapellet. Han utbildade sig här även till violinist och anställdes 1703 i denna egenskap vid hovkapellet i Weimar. Redan året därpå flyttade Carl Philipp Emanuel Bach. han emellertid som organist till Arn-stadt, där hans tonsättarverksamhet började på allvar (övervägande orgelverk). Samarbetet med de kyrkliga myndigheterna var dock icke friktionsfritt. Det framhölls, att han genom sitt konstfulla spel ”konfunderade församlingen”, och sedan han erhållit en skarp reprimand för att han hade överskridit tiden för återkomsten efter en tjänstledighet, förlorade han intresset för sin befattning. Det var därför utan saknad han lämnade staden 1707 sedan han kallats till organist i det traditionsrika Mühl-hausen, där han gifte sig med sin syss-ling Maria Barbara B. Förhållandena var emellertid på grund av striderna mellan pietismen och den lutherska ortodoxin inte heller här tillfredsställande, varför han inte hade något emot att byta ut denna plats mot Weimar, dit han kallades 1708 (1714 hovkonsertmästare). Här tillkom de flesta av de stora orgelverken, som visar honom på höjden av tekniskt kunnande. Även här blev det kontroverser med hans överordnade, och 1717 lät han kalla sig till hovkonsertmästare i Köthen. Från denna tid stammar största delen av hans profana verk (de franska och engelska sviterna för cembalo, första bandet av Das wohltempe-rierte Klavier, konsertanta verk av olika slag, solosonaterna och sviterna .3 — Musiklexikon.