73 Ballad—Banjo 74 b.-ens närmsta föregångare de balettpantomimer, som under 1400-talet och närmast följande århundraden anordnades vid de italienska och franska hoven, liksom de engelska maskspelen. Dessa baletter hade ofta t. o. m. vokala inslag och kan alltså anses ss. direkta föregångare till operan. En sådan b.-opera uppfördes med stor framgång 1581 vid Henrik III : s hov. Vid franska hovet odlades f. ö. b.-en med stor förkärlek under Ludvig XIII och XIV, vilka själva gärna deltog i den sceniska aktionen. I och med Lullys opera frigjordes b.-en från hovet och införlivades direkt med operan. Han införde även dansöser på scenen, vilket väckte oerhört uppseende. Stor betydelse för b.-ens utveckling fick även Noverre (1727—1810), som blev det moderna mimiska dramats skapare. Under 1900-talet har b.-en, vilken under 1800-talets senare hälft befann sig i en lång dekadansperiod, som träffat hela Europa (kanske med undantag för Köpenhamn och Petersburg), genomgått en konstnärlig förnyelse genom en rad märkliga ryska dans-konstnärer (Fokin, Anna Pavlova, Fo-kina, Karsavina m. fl.) och alldeles särskilt genom den ryska balettens geniale ledare Diagilev. Även från musikalisk synpunkt fick han stor betydelse, i det han associerade sig med en rad framstående musiker av modernistisk läggning (Stravinskij, Ravel, Milhaud m. fl.), vilka har skapat flera av sina bästa verk för baletten. Till Sverige kom b.-konsten 1638 genom pfalzgrevinnan Katarina, som införskrivit en fransk balettmästare för att förströ den unga drottning Kristina. Under hennes tid odlades b.-en flitigt (bl. a. med b.-er av Stiern-hielm). I vår tid har konstarten haft en rad svenska namn av betydelse (Jean Börlin, Carina Ari, Jenny Has-selquist m.. fl.). Stor betydelse även för svensk musik hade den av Börlin ledda ”Les ballets suédois”, som under 1920-talet tidvis konkurrerade med den ryska baletten. — Litt.: C. Flygare, Balettkonisten i Sverige (i Sv. konstnärer, 1943), P. Lindberg, Baletten under fyra sekler (1943)', K. Root-zén, Den sv. baletten (1945). Balla'd (it. ballata, sp. baylada, fra. virelai 1. chansan balladée, eng. ballad, ty. Ballade), under medeltiden dets. som dansvisa (jfr Folkvisa). Ursprungligen torde b.-en ha haft en mycket enkel strofisk form med kör-refräng. Hos trubadurerna får den emellertid en betydligt konstfullare prägel med instrumentalbeledsagning och under 1300- och 1400-talen blir b.-en i Frankrike och Spanien en populär form liksom inom *ars nova. Romantikens b. har föga med renässansens att göra. Från början en enkel strofvisa med folkligt innehåll utvecklar den sig hos Zumsteeg, Loewe och Schubert till en genomkomponerad sång med episkt innehåll, som hos svenskar som Söderman och Sjögren får en starkt dramatisk prägel (monodramatisk b.) (jfr Gunnar Jeanson, August Söderman, 1926). Även körbal-laden får allt starkare dramatiska inslag (Schumann, H. Wolf, Söderman, Hegar m. fl.) och förekommer ofta med piano-1. orkesterbeledsagning och soloinlägg. Den instrumentala b.-en (hos Cho-pin, Brahms och Grieg) är en episkdramatisk tondikt med demoniskt innehåll och står programmusiken nära. Ballad-opera[bäTled-] (eng.),sångspel bestående av övervägande folkvisor 1. andra populära melodier. Den bekantaste B.-o. är The Beggar’s opera av John Gay med musik arrangerad av J. Chr. Pepusch, där den italienska operan karikeras genom att utslitna texter ur operaarior sjunges till folkliga melodier. Jfr Vådevill. Bando'ra, band u' r a, lutartat instrument med oval kropp, välvd botten och platt lock, kort hals och 12 strängar, av vilka de 6 undre ligger över gripbrädan och de 6 högre utanför densamma. Den kom omkring 1500 in i Sydryssland från Orienten och förekommer ännu i Ukraina. Banjo, stränginstrument, vars resonanslåda består av en trumma. B. infördes av negrerna till Amerika från Afrika. I jazzmusiken har b.-n fått stor betydelse och förekommer där i olika storlekar (även i gitarrstämning).