91 Beethoven 92 härstamning (antagligen från byn Betthoven). Hans farfar Ludwig van B. (1718—1773) frånMalines kom över Liége 1733 till Bonn, där han 1761 blev hovkapellmästare. Fadern Jo-hann van B. (1739—1792) var tenorist vid hovkapellet men förföll snart genom dryckenskap. Han upptäckte tidigt sonens ovanliga musikbegåvning och försökte, lockad av den unge Mo-zarts framgångar, driva fram honom som underbarn. Ludwigs obändiga natur var emellertid inte lika lätt att behärska som den vekare Mozarts. Hans yttre var heller inte ägnat att göra honom till en estradstjärna. Bland sin faders kolleger och hos kurfursten i Bonn samt de musikintresserade familjerna Breuning och Wald-stein nådde han dock tidigt anseende som improvisatör på cembalo och orgel och anställdes vid femton års ålder ss. generalbassist vid hovkapellet. Sin första undervisning hade han fått av hovoboisten T. F. Pfeiffer, hovorganisten van Eeden och hovkapellmästaren Chr. G. *Neefe. Den sistnämnde synes fullt ha förstått sin lärjunges stora begåvning, som han jämförde med Mozarts. Ss. tonsättare hade B. framträtt redan 1783 med tre kl aver sonater tillägnade kurfursten. Neefes undervisning synes ha varit god om än kanske något ensidig. (Av de sedermera utgivna uppgiftsböc-kerna från B:s studier i Wien att döma synes lian under Bonntiden knappast ha fått någon kontrapunkt-undervisning.) 1787 reste han till Wien för att fortsätta sina studier hos Mozart, men han kallades efter kort tid åter hem till Bonn på grund av moderns sjukdom och frånfälle. Först 1792 återvände han till Wien med ett kurfurstligt stipendium och med rekommendationer från greve Waldstein. Han skulle här studera den stränga stilen för Haydn. Denne var emellertid en föga lycklig pedagog och B. tog bakom ryggen på den gamle mästaren samtidigt undervisning hos den unge J. Schenk. Med Haydns andra engelska resa 1794 övergick B. till den stränge kontrapunktisten *A1-brechtsberger. Redan under sitt första år i Wien och fram till åtminstone 1802 idkade han även studier i dra matisk komposition bos operakomponisten *Salieri. B:s liv var fattigt på yttre händelser. Från 1792 till sin död levde han i Wien ss. fri konstnär, en av de första, som aldrig (med undantag för anställningen i Bonn) lät binda sig vid vare sig kyrkan 1. något furstehov. 1808 stod han visserligen i begrepp att ta tjänst ss. hovkapellmästare hos konung Jéröme i Westfalen, men genom ingripande av ärkehertig Rudolf (som under åratal var B:s elev), furstarna Lobkowitz ochKinsky m. fl., som garanterade honom ett årligt anslag, räddades han åt Wien, där han trots den yttre enkelheten i sin livsföring och trots en oförstående musikpress dock betraktades ss. en musikens okrönte konung. Mot slutet av sitt liv fick han emottaga hedersbetygelser från snart sagt hela världen (ledamot av Mus. akademin i Stockholm 1822). Han levde åratal ss. gäst i flera av Wiens mest ansedda högadliga familjer och behandlades av dem som en jämlike. Hans verk betalade sig bra, och han saknade inte förmåga att föra underhandlingar med musikförläggarna. B. hade i flera avseenden goda förutsättningar att leva ett lyckligt liv. Att detta ändå inte blev fallet, berodde på sjukdom och andra personliga olyckor, först och främst den redan under 1790-talet märkbara dövheten, som ända från 1800-talets första år stod klar för honom som obotlig. Den isolerade honom från omgivningen och tvang honom att (från 1808) upphöra med att konsertera offentligt ss. klaver-spelare. Denna för honom själv så tragiska isolering blev emellertid till stor lycka för hans skapande verksamhet. Det har sagts, att om B. inte hade drabbats av denna olycka, skulle han aldrig ha lämnat de spår Haydn, Mozart och Mannheimskolan hade trampat upp åt honom. Andra omständigheter som förbittrade hans liv var tvistigheter med släktingar och oförmåga att organisera sitt hushåll. B. förblev hela sitt liv ogift. Trots detta spelade kärleken i dess mest sublimerade form en stor roll både i hans liv och verk. Hans enda opera Fidelio är en sublim hymn till den