Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Bellini ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Bellini—Bellman
100
Sin. förste store mästare fick den
emellertid i P. Benoit (1834—1901, komp,
flamska oratorier och kantater). Till
denne slöt sig F. van Duyse (1843—
1910, även folkvisef or skare), J. Block
(1851—1912, elev av Benoit) och E.
Tinel (1854—1912), som skrev det
flamska oratoriet Franziskus. Benoit
och Tinel blev i mycket stilbildande
för Keurvels (1853—1916), Fr. V. van
der Stucken (1858—1929, verksam i
U. S. A. och Tyskland), E. X.
Wam-bach, L. Mortelmans (f. 1868), J.
Rye-land (f. 1870), A. Dendyn, F. Alpaerts
(f. 1876), L. Duvosel (f. 1877), J. van
Hoof (f. 1880), van Nuffel (f. 1883),
A. Meulemans (f. 1884, elev av
Benoit), Shoemaker (f. 1890), J. van der
Meulen och M. de Jong (f. 1890). I
våra dagar har den flamska musiken
med bibehållande av sin nationella
egenart anslutit sig till skilda
modernistiska riktningar. Främst bland
dessa moderna står den nyss nämnde,
visserligen franskt inställde A.
Huys-brechts. Bland andra av de yngre må
nämnas den högromantiske Karel de
Brabander, C. Hens (f. 1898, elev av
Alban Berg), den förträfflige
organisten F. Peters (1901) och Marcel Poot
(f. 1901). — L i 11.: Ch. van den
Borren, Du röle international de la
Bel-gique dans 1’histoire musicale (1930,
Liège-kongressens berättelse); A.
Hoerée, L’école beige (Revue musicale
117); Fl. van der Mueren, Vlaamsche
muziek en componisten (1931); E.
Grégoire, Notices biographiques des
ar-tistes musicales beiges et néerl. (1874).
Belli'ni, V i n c e n z o, 1801-—1835,
it. operakompositör, utbildad för
Zingarelli i Neapel. B. är
övervägande melodiker och har som sådan
utövat inflytande ej blott på den it.
operan med Verdi i spetsen utan även
på Chopin, Liszt, Tjajkovskij m. fl.
Av hans operor har Nattvandrerskan
och Norma (1831) samt Puritanerna
(1835) åtnjutit stor popularitet och
väckte i Stockholm en formlig B.-feber
på 1840- och 50-talen.
Bellman, Carl Michael, 4/2
1740—11/2 1795, poet, sångare och
musiker, blev 1775 sekreterare i
nummerlotteriet med titeln
hovsekreterare, var den svenska sällskapsvisans
störste och originellaste företrädare.
Musiken till B:s sånger, som på ett
fyndigt, ofta genialt sätt sluter sig
till texten, är alltid utformade på
främmande uppslag (franska
chan-son-, opera- och balettmelodier,
italienska, tyska och svenska folkvisor,
orkester- och kammarmusikverk av
samtida tonsättare m.m.). Melodierna
synes ha givit skalden impulserna till
texternas rytmiska, ja t. o. m. till
deras språkmelodiska gestaltning.
Diktens innehåll har sedermera
tvingat till förändring av det
ursprungliga rytmschemat och därmed
även av den ursprungliga melodin. På
detta sätt har B. trots de främmande
förebilderna till sina melodier blivit
en musikalisk nyskapare av icke
obetydliga mått. Möjligen får Olof
Åhl-ström, som upptecknade de av B.
improviserade visorna, ta åt sig en del
av äran för deras musikaliska
utformning. — B. föredrog själv sina sånger
och ackompanjerade sig därvid på
*sister. — Efter att tidigare ha
framträtt med religiös lyrik och
satiriska dikter i Dalins anda, övergick
B. vid mitten av 1760-talet till
sällskapsvisan. Av dessa utkom Bacchi
tempel 1783, Fredmans epistlar (med
företal av Kellgren och musiken
redigerad av Åhlström) 1790 och
Fredmans sånger 1791. — Bellmanssången
har från 1810-talet blivit nära nog en
speciell konstart bland svenska
lut-sångare. Särskilt har den odlats inom
sällskapet Par Bricole av sångare som
Du Puy, Hjortsberg, Raab m. fl. Bland
B : ssångare från senare tid må nämnas
Sven Scholander, Sven och Knut
Nyblom samt Åke Claeson. — B:s
samlade skrifter har utgivits av J. G.
Carlén (1—4 jämte musikbilaga, 1855
—61) och kompletterats av C.
Eich-horn (Skrifter, Ny samling, 1—2,
1876—77), en kommenterad
Standardupplaga beräknad att upptaga 12
delar är under utgivning av
B:s-sällskapet (1—8, 192'1—42). — Litt.-.
Utom litteraturhistoriska
avhandlingar av Atterbom (Sv. siare och
skalder, 6, 1863), G. Ljunggren (1867),
A. Björkman (1892), R. Steffen (1908),
Erdmann (1899), O. Sylwan (1943),
O. Byström (1945) och N. Afzelius
(1945) samt B:sstudier (1—10, 1924
—44) skrev J. Flodmark B:s-melo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Nov 21 21:47:29 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bimuslex/0058.html