97 Bekker—Belgien 98 Han har skrivit biografier över danska musiker, var många år musikrecensent i Politiken och har tillsammans med Hortense *Panum utgivit Illustreret Musikhistorie (1905) och Illustreret Musiklexikon (1924). Bekker, Paul, 1882—1937, tysk musikskriftställare av judisk börd, började som orkesterviolinist (Ber-liner Philh. Orch.), var 1906—11 musikkritiker i Berlin, 1911—25 i Frankfurt a/M (Frankfurter Zeitung), från 1925 operaintendent i Kassel, 1927— 32 i Wiesbaden, var en av den musikaliska modernismens mest talangfulla förkämpar i Tyskland, samtidigt en av företrädarna för den poetiserande uttydningskonsten av musikaliska verk (”musikalisk hermeneutik”). Sedan 1933 var han verksam i U. S. A. Bland hans böcker må nämnas Beethoven (sedan 1911 flera upplagor), Die Sinfonie von Beethoven bis Mahler (1918), Franz Schreker (1919), Die Sinfonien G. Mahlers (1921), R. Wag-ner (1924, eng. 1931), Briefe an zeit-genössige Musiker (1932) samt samlad journalistik (Kritische Zeitbilder, 1921, Klang und Eros, 1922, Neuc Musik, 1923). Belca'nto (it.) ”skönsång”, den sångstil som snarare avser egalitet och klangskönhet än karakteristik. B.-t utvecklade sig parallellt med sångarvirtuositeten inom den *vene-tianska operan under 1600-talet och har sedan dess stått högt i kursi vid sidan om den karakteriserande sången inom tysk och nordeuropeisk sång, för vilken b. f. ö. är en oundgänglig förutsättning. Belgien. Skiljaktigheterna i språk och kynne mellan valloner och flam-ländare har medfört att den belgiska musiken har utvecklat sig i två riktningar, en fransk-belgisk och en flamsk. Under hela 1800-talet gällde f. ö. motsättningarna mindre själva tonspråket än text- och ämnesval. B:s störste musikforskare J. Fr. Fétis (1784—1871) skrev på franska och verkade under många år i Paris men stod trots detta i väsentliga avseenden i opposition mot fransk musik (t. ex. Berlioz). Denna spänning mellan fransk-belgisk och fransk musikkultur har låtit även de fransktalande belgiernas musik i vissa avseenden gå andra vägar än den rent franska, vilket i sin tur verkade stimulerande även på den sistnämnda. Sålunda var den franskspråkige César Franck, B:s störste kompositör, starkt beroende av den tyska romantiken, vilket blev av betydelse för den romantiskt-klassi-cistiska riktning, som i Frankrike utvecklade sig vid sidan av impressionismen (V. dTndy och kretsen kring Schola cantorum). Ett liknande inflytande på såväl fransk som tysk och skandinavisk musikkultur fick den fransk-belgiska violinskolan, som under 1800-talet och ända fram i våra dagar verkade över hela Europa som konserterande virtuoser, kompositörer och pedagoger, t. ex. Ch. de Bériot (1802—70), L. J. Massart (IS 11—92), H. Vieuxtemps (1820—81), H. Léo-nard (1819—90, lärare åt bl. a. svenskar som J. Dente och L. Zetterquist), M. P. J. Marsick (1848—1924), C. Thomson (lärare åt H. Alfvén) och E. Ysaye (1858—1931). Den belgiska musikvetenskapen fick också en mera fransk än flamsk inställning, åtminstone såtillvida, att även forskare av flamsk börd skrev på franska, däribland Fr. Aug. Gevaert (1828—1908, Fétis’ efterträdare som chef för Brys-selkonservatoriet), R. J. van Mal-deghem (1810—93), E. Vanderstaeten (1826—95), P. Bergmans (f. 1868) och Ch. van den Borren (f. 1874). Bland de skapande musikerna är det franska inflytandet stort även bland en rad kompositörer med flamska namn: N. J. Lemmens (1823—81), M. J. Mengel (1784—1851) och G. Leken (1870—94, elev till C. Franck), samt i våra dagar P. Gilson (f. 1865), J. Jongen (f. 1873), V. Vreuls (f. 1876) och Albert Huysbrechts (d. 1938). Till denna franskt inställda riktning sluter sig även en rad valloner (R. Bar-bier, f. 1860, F. Rasse, f. 1873, A. Dupuis, f. 1877, L. Delcroix, f. 1880, P. de Malingreau, f. 1887; bland ännu verksamma J. Abeil, f. 1893, A. Souris, f. 1899, R. Chevreuille, f. 1901, och L. Simar). Flamländarna hade redan med K. Miry (1823—89, komponerade flamska och franska operor samt den flamska nationalhymnen De Vlamske Leouw) fått en betydande företrädare. 4. —- Musiklexikon.