111 Berlin—Berlioz 112 Hector Berlioz, sättare. Elev av Baillot anställdes han som hovviolinist hos konungen av Nederländerna till 1830, var 1843—52 professor vid konservatoriet i Bryssel. Som violinvirtuos reste han tillsammans med sin maka sångerskan Maria Garcia-Malibran (d. 1836). Hans produktion för sitt instrument är mycket stor och hans violinkonserter, etyder och smärre verk (Airs variés, Scène de ballet) åtnjuter ännu stor popularitet. B. förenade en f löd ig, ur sitt instrument vuxen melodik av stor klangskönhet med en fantasifull, ofta raffinerad harmonik. Till hans talrika elever hörde Vieuxtemps. Berlin [böTin], Irving, f. 1888, ryskfödd amerikansk tonsättare av populärmusik och musikförläggare. Han har skrivit melodierna till ett otal revy- och filmschlager, t. ex. Alexander3s ragtime band (1911) och Top hat (1936). Berliner Liederschule brukar man kalla de två komponeringsgrupper inom tysk musikhistoria, som genom inverkan av Goethe, Schiller och andra diktare utvecklade den folkliga tyska lieden till ballad och Kunstlied och därigenom beredde vägen för mästare som Schubert, Schumann, Loewe, Mendelssohn och andra romantiker. Till den första Berlinskolan räknar man Ph. E. Bach (1714—88), J. Ph. Sgck (1722—63) och J, A. HHler (1728—1804), till den andra A. P. Schulz (1747—1800), J. F. Reichardt (1752—1814) och K. Fr. Zelter (1758 —1832). Av nordiska tonsättare som tagit intryck av B. må nämnas C. E. F. Weyse, H. Kjerulf, A. F. Lindblad, Geijer m. fl. Berlioz [-å's], Hector, 1803—-1869, fransk kompositör. B. var av sin fader ämnad att bli läkare men drevs med oemotståndlig makt till musiken. Han blev 1826 elev av Le-sueur och Reicha vid konservatoriet i Paris men hade redan 1825 komponerat en mässa. Under konservatorie-tiden skrev han uvertyrerna Waverley (efter W. Scott) och Les francs-juges (1827), åtta Faustscener (som senare blev stommen i La damnation de Faust) samt Symphonie fantastique (1830). Han fick nu Rompriset. I Italien skrev han Lélio (1831), som är en fortsättning på Symph. fant. Spirituellt och fanatiskt kämpade han som musikkritiker för sina idéer om det musikaliska uttrycket och de symfoniska formernas anslutning till utom-musikaliska program. Han vann många anhängare, bland dessa Liszt och Schumann, men ännu flera fiender, och den yttre ställning han lyckades förskaffa sig (ss. konservator vid Pariskonservatoriet 1839 och bibliotekarie 1852) var mycket blygsam. Från 1843 reste han ss. gästdirigent med egna verk i Tyskland, Österrike och Ryssland, blev höjd till skyarna av den musikaliska vänstern och betraktad med misstro och motarbetad av de konservativa (bl. a. Mendelssohn). Trots att han själv var mycket svag som instrumentalist (han spelade varken piano 1. något orkesterinstrument ) blev han den romantiska orkesterstilens skapare och påverkade i sin instrumentbehandling direkt både Liszt och Wagner, Gounod, Saint-Saens och impressionisterna. Sin erfarenhet som instrumentatör samlade han i sin till många språk översatta och bearbetade (Weingartner, R. Strauss, Widor m. fl.) instrumenta-tionslära, Grand traité d’instrumentation et d’orchestration (1844). B:s stil har sina rötter i den franska skräck- och reyolutionsoperan, Men